HU! Idag hände nåt lite trist. Fast det var kanske inte alltför hemskt egentligen men i en liten by blir allt så stort och dramatiskt.

Min son som går i sexan ringde på eftermiddagen och sa:

-Kan du komma hit?

-Varför då? undrade jag.

-Du måste komma hit! sa min son igen.

Jag som trodde att han ville ha skjuts eller något annat trivialt sa:

-Varför? Säg varför, annars överväger jag inte ens att komma!

-Men du måste komma! säger min son enträget och jag hör att han låter underlig och jag börjar få en lite krypande oroskänsla i kroppen.

-Vad  gäller det??? frågar jag bestämt. 

-Eld! svarar sonen. (!!!)

-Jag kommer!!!  säger jag och smackar ihop mobilen, reser mig upp, lämnar kaffestunden i trädgården med make och svärfar och går in i huset efter bilnycklarna. Mumlar något chockat om eld och skolan.

På väg till skolan, vars bilväg tar max två minuter att köra hinner jag bli ordentligt oroad. VAD kan ha hänt. Har sonen lekt med eld?  Har han  eldat i skolan?  Vad är detta?  Min son som aldrig någonsin gjort nåt. Han har aldrig haft minsta anmärkning från skolan. Nu har vi flyttat och han har bränt ner skolan!  Mina tankar hinner skena. TUR att vägen inte var längre! 

När jag stannar bilen är det två fritidsbarn som ropar "det brinner-det brinner" vilket naturligtvis inte lugnar mig nämnvärt.

Jag ser att massor av barn och en del lärare står och kikar ner mot skogsbacken där barnen brukar ha rast. 

Jag går mot folksamlingen och känner mig helt utstirrad. Undrar om alla tänker att "där kommer mordbrännarens mamma". (Jo, min fantasi är god!)

Väl framme får jag information om vad som hänt. Min son och två andra killar i hans klass har lekt med eld och det har börjat brinna i gräset och spritt sig. Brandkåren har precis anlänt och står och duschar marken och det ryker en hel del nere i skogen.

Jag får veta att de två andra killarna har eldat upp sina slöjdalster som de fått ta hem under dagen. Sen har de slängt gräs på slöjdalsterglöden och så spred det sig av misstag. Det är ett pojkstreck som inte var så illa ment men som kunde ha gått riktigt riktigt illa. Jag minns den stora skogsbranden som vi hade i Bodträskfors förra sommaren som förstörde skog för miljoners miljoner kronor och som hotade flera byar.

Min son har bara stått bredvid och tittat på men han var MED och han gjorde inget för att förhindra det så han var minst lika skyldig.

Pojkarna fick prata allvar med lärarna, rektorn och en brandman. En av pojkarna grät så att han hulkade. Ingen av de andra pojkarnas föräldrar var där men de var meddelade per telefon. 

Jag kände lättnad över att allt gick så bra, trots allt.

Jag kände lättnad över att det var två andra pojkar med.

Men det som känns jobbigt med detta är att jag inte vet något om de andra pojkarna. Är de oskyldiga små lamm som råkade göra ett bus eller är de skolans värstingar som jämt hamnar i bekymmer? Är deras föäldrar upprörda över detta eller tar de det med ro?

Det är väldigt olustigt att vara ny i en sån här situation.

Är detta ett påhitt av MIN son som ett led i att visa att han är en tuff ny kille? Eller var han bara en åskådare?

Hade detta hänt i gamla klassen hade jag haft ett stort nätverk att ta till för att få reda på mera. Vi föräldrar hade kanske gjort en gemensam påföljd eller hade iallafall kunnat snacka om saken...

Dessutom var känslan att börja med sånt här väldigt olustig. Vad tror alla nu? Att det är en "värsting" som kommit till byn. Ingen vet ju något om oss. Varken bybor, lärare, rektor,barn eller föräldrar. Kommer alla att veta att där är killen som ordnade eldsvåda det första han gjorde?

Fy, sjutton!

Hoppas, hoppas att detta skrämde pojkarna så att de verkligen inte hittar på något annat nu. Att det inte ger mersmak att bli "den tuffe killen"...

Det borde kanske ha varit mer skäll och ilska från brandman, rektor och lärare. Det var väldigt lite av det. Tack vare den pojke som grät så förtvivlat var alla så snälla i tonen att det blev ganska milt bemötande. Det var ju faktiskt rätt farligt det de höll på med. min son hade nog behövt mer skäll. (Han är ju van vid sin skällande mor!)

Attans unge! 

 

Ozzy

23 maj 2007 21:19

Jobbigt! Och vilset. Vem vänder man sig till liksom...

http://clownozzy.blogspot.com

 

Dubbelörnen

23 maj 2007 21:41

Tror nog killarna blev tillräckligt rädda av pådraget med brandkår o allt så de behöver nog inte skäll utan mer lugnande ord fr de vuxna. Så ta nu inte i för kung o fosterland. Stackars kille har ju nyss börjat o känner ingen alls. Bekantar sig med klassen o så råkar det bara bli så här...

Du kommer nog snart att lära känna både barn o föräldrar så relaxa Persiljan, djupa andetag o krama om killen i stället, han måste ha varit så rädd stackarn... skäll får han säkert tillräckligt av ändå... om jag känner dig rätt. *fniss*

Kramar till killen o dig ;)

http://karljohansgarden.blogspot.com

 

Persilja

23 maj 2007 21:47

Ozzy: exakt! Vilsen var ordet.

Dubelörn: Jag lovar i denna fråga har han inte fått en enda utskällning av mig! Jag var så lättad att han inte gjort nåt värre så jag har varit helt cool. Därför tänkte jag att det blev för lite av den varan. Och nu är det för sent. Men du har rätt-det var nog rätt så dramatiskt ändå. Fast jag ser på min kille att han tyckte att det var oerhört spännande att brandkåren kom dit, fast det erkänner han nog inte. Jag vill inte göra det så stort och spännande heller utan tystar ner det lite. Försöker hålla det så odramatiskt som möjligt så att han inte ska bli sugen på mera bara för att få uppmärksamhet.

 

IT-mamman

23 maj 2007 22:19

Du låter som en klok mor. Vrålskällande kan göra att barnen tycker man är galen och rycker på axlarna.
När vi var nyinflyttade var vår äldste (då sju år) med några killar som sköt pilbåge och krossade en grannes ruta. Han var också bara med, med det kändes jättedumt. Fast det går väl inte att jämföra med en brand. Men ta´t lugnt. Sonen din har gott om tid att visa att han inte är en värsting.

http://itmamman.wordpress.com

 

maria

23 maj 2007 22:31

Instämmer! MEN jag hade nog gett en portion skäll/allvarsord oxå. Idag har många unga förlorat en viktig "fostran" och det är att vi "vuxna" tror att vi ska inte "skälla" på barnen.... Hur ska de få reda på graden av allvar? Hur ska de lära sig nyanserna? Om inte vi vuxna visar dem.....

Jag har med fyra söner varit med om liknande saker och jag har faktiskt tagits "här" av flathet... Jag menar inte skrik, slag och skäll men att allvarligt tala om vad som faktiskt kan hända. Inte ens det gjorde man, det var jag som gjorde det med samtliga inblandade.... Sånt gör mig trött, när "fröknar"/myndighetspersoner tycker att "de är ju så små", jag flyttade hemifrån som 17 skulle bli 18, vaddå små??? Jag tågluffade europa runt som 15 åring, vaddå liten... Barn behöver gränser, tydliga sådana, och, utrymme för utforskning av dessa...

Kram på dig Persilja och sonen

http://gnallspikarochlivsflanorer.bloggagratis.se

 

Barbro

23 maj 2007 23:24

Min man var med om ett liknande pojkstreck när han var liten... han och en kompis tände på en äng som låt framför deras villa. Sedan kom de in och gömde sig under matbordet och när hans mamma frågade vad de gjort meddelade de motvilligt att det brann på ängen.... Liiiite skamsna var de när brandbilarna anlände. Men vet du vad, det blev en bra människa av honom ändå!!

http://www.barbros.blogg.se

 

Lisa

24 maj 2007 10:39

Tänk att du har en son som ringer till dig då något har hänt, det är det verkligen inte alla barn som gör, 5% skulle jag tro. Bejaka den relationen, den är speciell! Kram!

http://mittlillahus.blogspot.com

 

elaina

24 maj 2007 20:03

OJ!
Lagom dos skäll/allvarssnack är absolut på sin plats vid såna här otäcka olyckshändelser. Följt av gör-aldrig så-mer-förmaning+omtankeskramar, avlutningsvis tack-å-lov-att-ingen-kommit-till-skada-suck...
:0}

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...