Alla inlägg under april 2007

Av Persilja - 24 april 2007 14:00

Det finns tillfällen då vi inte ska spara på energi.

Det är när vi använder vår egen kroppsliga energi. Där borde vi lära av barnen, de små, hur man använder mycket energi så effektivt som möjligt.

Här kommer ett exempel:


Dottern skulle hjälpa mig att sätta in en hel hoper hushållsrullar uppe i ett högt köksskåp där vi brukar förvara dem.

Hon tog en (1) rulle från bordet, klättrade upp på lådorna
ställde sig på köksbänken, satte in rullen, hoppade ner

hämtar en (1) ny

och klättrar upp på lådorna, upp på köksbänken och så vidare. Om och om igen! Finfina rörelser. Finfin gymnastik. Finfin energiförbrukning!

Efter ett tag kommer pappa in, ser vad hon gör, ställer genast fram en stol åt henne så att hon ska slippa klättra och börjar räcka henne rullar.

Han kan bara inte stå och se på när hon är sådär "ineffektiv". När hon i själva verket är supereffektiv!

Strax efter kommer yngste sonen in i köket. Ser vad syrran gör, nu har hon bytt taktik igen, nu kastar hon upp rullarna, låtsas att skåpet högt upp är ett basketmål och rullarna basketbollar.

Sonen tittar på en stund. Funderar.

Ser pillimarisk ut och säger: Jag fick en idé!

Han hämtar en rulle med smörpapper, klämmer fast ena änden i kylskåpen och håller i den andra och vips har de en jättekul lek. Rulla hushållsrullar nerför ett transportband. Idén fick han från filmen "På andra sidan Häcken" sa han.

Sen hade de jättekul med detta ett tag.

När de ledsnat på leken gick båda från köket.

Då fick fyrabarnsmamman fnatt och försökte härma dotterns gymnastiska övningar. Efter fem rullar slutade jag. Det var JÄTTEjobbigt!!! Flera kakor förbrändes. Nåja, åtminstone en.


Resten av rullarna hamnade på plats på det vanliga tråkiga vuxna sättet.

Av Persilja - 24 april 2007 11:35

Jag kom precis på att detta med att fastna framför datorn kanske inte är så hemskt ändå. I det stora hela.

Javisst, det går energi att ha datorn igång, men om man istället är ute och kör bil eller ännu värre ute och reser med flygplan så är det ju inte jämförbart. FLYGET är den absolut största miljöboven. På nätet kan man mötas utan bil och flyg.

Man kan "resa" i världen och se sig omkring...

Det är någonting bra med internet!


Visst, det finns nackdelar; människor rör sig mindre, är mindre sociala "öga mot öga", men miljömässigt, är det BRA!

Så sitt för all del kvar framför datorn en stund till om det hindrar dig från att göra något miljöfarligt!

(Men nätshoppa nu inte! LÄS bloggar istället!)

Av Persilja - 24 april 2007 10:40

Om bara 10 stycken av er som läser hos mig klickar på denna länken är jag glad. Och om alla 10 går in här sen blir jag ännu gladare: HÄR

Detta med klimatförändringarna gör en så beklämd att tänka på.

Man vill ju bara fortsätta med sitt.

Slippa se sanningen.

Men det onda går inte bort för att vi blundar!!!


Efter att ni tittat på trailern går ni in till Clara som skriver om detta idag.

Hon är optimist och det är såna vi behöver nu. Inte såna pms-indränkta ena som jag! (När kommer den där förbannade mensen-detta verkar bli ett kroniskt tillstånd!!!)

Jag ser allt så svart.

Trots att vi med egna ögon ser att klimatförändringarna är här för att stanna gör vi inget!

Vi gläds åt värmen som kommer tidigare och tidigare. Kortsiktig dum glädje.

Egentligen borde vi ALLA på en gång sälja våra bilar och inte köra bil en mil mer i våra liv.

Inte köpa en endaste pryl till.

Men vad gör vi?

Tänker: Så förfärligt!!! Så hemskt!!!


Sen tar vi vår bil och kör till närmsta shoppingcenter och trösthandlar.


Snacka om strutsbeteenden!


Det är våra barn det handlar om!!!

Det är där vi måste sätta in krafterna också. Se till att de är klokare vuxna än vad vi är...

Men lär vi dem att spara?

Lär vi dem att gå och cykla istället för att köra bil?

Hoppas några gör det.

Men det RÄCKER INTE!!!!


Detta är tyvärr inget som vi små människor, fotfolket, kan åtgärda.

Det krävs politiska beslut. MODIGA politiker, som inte tänker på att bli omvald till nästa period utan tänker större.


Hjälp!


Som sagt: gå in till Clara istället! Hon ger en mer positiv känsla istället. Lite hopp?


Vi behöver ett anarkistiskt miljöparti som BARA jobbar med miljöfrågorna och inte tvingas vara proffs i alla andra frågor också. Då kommer miljöpolitiken i skymundan, precis som i verkliga livet.

Och så behöver vi 2 miljoner människor i Sverige som röstar fram detta parti.

Och så behöver vi samma scenario i hela världen...


Tyvärr behöver vi en riktig katastrof också, lämpligen i USA med hundratusen döda...inte för att jag vill ha ihjäl amerikaner utan för att DÅ reagerar USA...och övriga världen.




Av Persilja - 24 april 2007 09:11

10-årige sonen har fått bakfnatt! Han vill helst baka varje dag.

Ett tag fick han det. Jag tänkte att det är ju något han ledsnar på. Och jag tänkte övning ger färdighet. Det är bra för barn (och särskilt pojkar) att öva i köket.


Visst. Han är fruktansvärt bra på muffins. Slänger ihop en smet som det värsta proffset, utan recept förstås och muffinsarna blir höga och fina...

(Något jag aldrig lyckats med...)


Nästan varje dag i kanske två, nej, tre veckor bakade han muffins. Och familjen åt muffins...


Nu har jag infört muffinsstopp. Högst en gång i veckan får han baka.

Vi ökade sakta men säkert i vikt, allihopa, av den där muffinsdieten.

Det är ingen bra bantningsmetod, men det kanske ingen trodde heller?


Det är en utsökt viktökningsmetod.


I söndags fick äldste sonen baklust. Det var väl muffinsabstinens som låg bakom. (Sockerabstinens!)


Så jag försökte vara smart. Jag vill ju verkligen att 12-åringen ska gilla att jobba i köket och då måste han ju få göra det när inspirationen faller på. Så jag ville inte säga nej, utan jag sa: -Baka! Bara inte muffins. Jag tänkte att han skulle tycka att allt annat var tråkigt eller för jobbigt.


Men det tyckte han inte.

Två plåtar ljuvliga drömmar blev det. Mycket lyckade och proffsiga.

Första gången.

Detta bådar inte gott.


Bara inte en drömdiet är på väg in i familjen. Vi (jag) pallar inte med mer kakor.

I denna familj har vi sällan eller aldrig kakor och annat onyttigt hemma.

Det är enda sättet att avstå.

Finns det så äter vi.

Bättre att inte köpa hem. För det funkar. Finns det bara frukt-ja, då äter vi frukt.

Finns det kakor eller annat gott och frukt-då blir frukten kvar i fruktskålen.


Vi är en hop med karaktärslösa själar...

Av Persilja - 23 april 2007 17:46

Inspirerad av en ny bloggare Helga som är flygvärdinna kom jag plötsligt ihåg en lustig historia kring detta ämne...

Lustig om än piiinsam...(jag rodnar så att öronen bränner!)


Vi skulle som tvåbarnsföräldrar åka till New York. Äldste sonen var tre och ett halvt och yngste sonen drygt ett och ett halvt år.

Vi blev placerades längst fram, framför väggen som skiljer turistklass från affärsklass.

När vi kommer fram till våra säten och börjar sätta oss utbrister två kvinnor bakom oss "Ååååå nej, en barnfamilj!!! Då var den resan förstörd!!!"

(Sånt är verkligen jättekul att höra!)

Jag blängde surt på dem, men sa inget. Blev dock mycket förolämpad.


(Jag måste dra en bakgrund med äldste sonens magproblem: han hade kolik när han föddes och tre månader framåt. Skrek sig blå kväll efter kväll medan hans slutkörda förstagångsföräldrar chockat vandrade fram och tillbaka med den hysteriskt skrikande bebisen på axeln. Ont i magen var bara förnamnet. Hans magproblem fortsatte och han bajsade inte särskilt ofta, men ammade jämt. Så när dagarna gick och inget bajs kom men maten fylldes på blev man otroligt stressad och stirrig som mamma. När han äntligen bajsade ibland var lättnaden så enorm att vi ringde runt till släkten och meddelade andäktigt "Han har bajsat!!!"

Detta blev något bättre med åren men efter all stress kring detta problem var vi så lättade och lyckliga varje gång hjärtat ville gå på pottan att vi lät honom sitta framför tv:n i vardagsrummet och göra det...allt för att göra bajsandet "positivt och lustbetonat". (Enligt läkarens ordination...) Han var alltså inte van vid toaletter utan fick alltid sköta detta på sin blå lilla potta.


(Väldigt lustbetonat för övriga familjen att lukta på bajs i vardagsrummet!) Detta var dock inget vi ens reflekterade över vid den här tiden. (De som inte har barn ännu förstår nog ingenting nu, men det är nåt mycket märkligt som händer när man får barn...man fungerar inte riktigt som man brukar och dessutom luktar ens eget barns bajs inte illa...)

Förlåt denna avstickare, men den var nödvändig för att förklara det utomordentligt korkade beteende vi kom att visa på flygplanet.

Historien fortsätter:

Strax efter att vi boardat planet blir äldste sonen bajsnödig. (Det är flera dagar sen sist och han måste gå precis när han blir nödig annars blir han ännu hårdare i magen!) Pappa följer sonen till toaletten längre bak i planet. Sonen (som än idag är väldigt kräsmagad) håller på att spy endast av att stå i dörröppningen till toan och vägrar att ens gå in där.

Maken kommer tillbaka, lätt stressad, och vi ser framför oss en flygresa på över nio timmar med en bajsnödig son som vägrar gå på toa. Vi stressar upp oss och ser framför oss akut tarmvred på plats i New York...


Vad gör då detta lätt stressade norrbottniska par på ett flygplan fullt av hippa människor som ska till New York för olika coola orsaker???


Jo, fram ur handbagaget hivas en medhavd potta (!). Yes! Dagens sanning.

Treårige sonen sätter sig skymd av sin ömma moder framför flygplansstolen och börjar obekymrat försöka klämma ut den där stenhårda korven som skulle ut just då...

Har jag sagt att han var hård i magen?

Har jag sagt att hans bajssessioner brukade ta någon halvtimme i anspråk?

Han behövde lugn och ro och någon bok eller leksak för att få bajseriet att fungera...


Han sitter där och klämmer. Tralalalala!

Jag frågar då och då om det kommit nåt och han säger "Snart mamma, snart!"


Jag vet inte hur länge han sitter där. Det tar tid iallafall. Vi är fullt upptagna med att få honom färdigbajsad och märker inte direkt att en flygvärdinna går förbi oss med jämna mellanrum.

Efter en tredje, fjärde eller femte sväng frågar hon leende: "Hur går det? Kommer det nåt?"

Då vaknar maken upp ur sitt bekymrasigombajsKOMA och förstår att HELA flygplanet väntar på att lyfta, bara den lille pojken bajsat klart!


Sonen blir klar efter några minuter.

Maken måste nu gå med bajs (och kiss)fylld potta rakt genom kabinen bort till toaletten. Hur han fixar detta utan att dö av skam vet jag inte.

När han tömt och rengjort pottan, gått tillbaka samma väg, blivit totalt utstirrad och förmodligen tönt och idiotförklarad av samtliga passagerare, och satt sig ned med sonen i knät, spänt fast sig och son, då blinkar flygvärdinnan leende åt oss, tar mikrofonen och säger:


"Ja, DÅ var vi färdiga för take off! Hjärtligt välkomna till SAS flygning från Arlanda till..."osv


Först nu fattar JAG att flygplanet inte kunnat starta i tid på grund av...på grund av OSS!!!


Jag måste skamligt erkänna att jag då inte tyckte att detta var särskilt pinsamt. Faktiskt knappt ett dugg. För oss var det helt naturligt att sonen skulle sitta på pottan. Det var viktigare än alla avgångstider i världen.


Men efteråt, nu, kan jag bli alldeles skär av rodnad. Det är fruktansvärt pinsamt att tänka på.

Vad tänkte vi på???

Vad tänkte vi med???


Som om detta inte räckte för de stackars medpassagerarna satte pojkarna igång att gråta precis när kabinpersonalen började servera mat. Sen grät de hysteriskt i två (2) timmar. Äldste sonen skrek "jag vill sova i min egen säng, buhubuhubuhu" och yngste sonen som gjorde allt som äldste gjorde grät lika mycket han. Helt svettiga och utmattade somnade de någonstans över Atlanten två timmar senare...


De änglalika flygvärdinnorna kom då och gav oss mat som vi försökte äta med varsin sovande pojke i famnen...


Kvinnorna bakom oss visste nog inte hur rätt de hade när de när de utbrast "Ånej inte en barnfamilj!"


Resten av resan var toppen!

New York var perfekt att traska omkring i med små barn och paraplyvagnar.


Hemresan gick som en dröm.


Vi satte oss i turistklass.

Strax efter kommer en flygvärdinna och säger att tre platser i businessclass är obokade och vi fick byta. De stolarna är breda som sängar och helt nedfällbara och ha en liten tvmonitor i armstödet som går att fälla upp. Och treåringen fick en egen stol...

Och en barnfamilj fick sitta bland alla affärsmän och kvinnor. Men den skötte sig utmärkt. Märktes knappt...


Så skulle man ha råd att resa jämnt!!!






Av Persilja - 23 april 2007 16:54

Min 8-åring är en mycket fundersam liten kille. Han grunnar på det mesta och hans tankar är GUUULD värda.

Mycket tänker han länge på också...


Alldeles nyss frågade han, klinkande på gitarren, "Har man ALLTID råttkött till den där grytan man doppar i???"


Vi har inte plockat fram fonduegrytan sen nyårsaftonsfloppen... så han har i princip grunnat på detta sen dess.


Vi hade alltså rått kött som vi skulle doppa i het frityrolja...

Så med mycket fnitter har jag nyss förklarat skillnaden mellan råttkött och rått kött...


Av Persilja - 23 april 2007 13:56

Se här! Så vackert jag har det här hemma!

Bedårande, inte sant!!!





Fast egentligen ser det ut så HÄR:


Kanske inte liika fint...



Av Persilja - 23 april 2007 09:32

Jag måste tvätta bort känslan av smuts och depp som kom över mitt bloggande...

Jag har verkligen tyckt att det varit jättekul och roligt och i morse när jag vaknade tänkte jag faktsikt att nu skiter jag i detta...


Jag kände mig så naiv och blåögd och grundlurad. Nog har jag vetat om att det förekommer men jag tar inte in sån skit förrän det närmar sig. Att någon skulle förvanska mitt ord och mina bilder känns så jävla smutsigt.

Sökte på nätet och hittade min blogg i en del andra sammanhang. Dock ej i några vidriga, men jag avbröt sökandet då jag insåg att jag inte vill veta. Vad hjälper det mig att veta...? Håller med Lantliv ooaoaoaooaoaoa (håller för örona...) Det skadar mig ju bara om jag vet om det eller hur?


Sen kan man ju ta lärdom och ge fan i att lägga ut bilder som kan användas och tänka lite på formuleringarna...

Man behöver ju inte servera det på silver fat åt dem.


SÅ om jag lägger in mina älskade barn igen blir det väldigt påklätt (det har det väl iofs varit förut också) och väldigt lite närbilder...

De jävlarna som håller på med sånt ska fan inte få förstöra min glädje.

Fy, vad jag svär när jag är arg!!! (Så här har min familj det-stackarna.)


Men nu ska jag framhålla några positiva saker med bloggen och bloggandet för min egen skull för att förmå mig tycka att detta är kul igen:

- Jag får skriva!


- Någon läser det jag skriver!


-Jag får respons!


-Det är roligt!


- Man lär känna trevliga människor!!!


- Bloggen och bloggvännerna finns faktiskt kvar fast jag själv flyttar i verkliga livet. Det är faktiskt väldigt skön känsla att något är "bestående".


- Det är mycket roligt att hälsa på i andras bloggar och att lämna kommentarer och få kontakt...


Sen kan alla som föstör detta DRA ÅT HELVETE på ren svenska!!!


Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< April 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards