Ljuvliga lördagmorgon!

Fick ju stiga upp ovanligt tidigt i morse så det har blivit en lååång morgon i lugnets tecken.

Alla barn sover ännu. Har bara tre hemma då tvåan sover över hos kompis.

Sjuklingen har sovit sen han kräktes, vilket bådar gott...

Jag har druckit en stor het stark kopp kaffe med mycket mjölk och maken är nog inne på femte koppen! Har hunnit läsa morgontidningarna i lugn och ro, bläddrat långsamt och läst många artiklar. 

Här i norr har en 52-årig kvinna försökt döda sin 80-åriga mamma. (Alkohol med i bilden.) En nittonåring har huggit en kniv i sin förra sambo och i sambons nya granne som försökte ingripa. Ingen alkohol, men mycket desperation. (Dock ingen ursäkt...)

Imorgon är årets mesta suparhelg bland ungdomar stod det i DN.

Vi har inga barn i riskzonen ännu, men det är inte länge så har vi det.

Jag kommer förmodligen att bli en "morsa på stan". Jag är urtypen! Jag kan inte bara klaga på att det är mycket fylla utan att försöka göra något. Och vad annat kan jag göra än att vara en av de som hjälper ungdomarna därute på gator och torg?

Jiiihaaa!

Då var det dags för morgonrally igen. Det var några veckor sen.

klockan 19 minuter över 5 kommer 8-åringen upp för trappen och säger "jag måste spy!"

Fort, fort kutar jag upp och tar med honom mot badrummet. Hinner komma på att jag packat ned alla bunkar i kartonger! Hjälp!

Grabbar en papperskorg och så är det dags igen: huuuäääh huuääääh huuuuääh!

Nu ligger han här bredvid mig och vilar och är alldeles blek.

Det är tre dagar sen lillasyster gjorde samma, fast då på skolans golv...

Hoppas ingen fler drabbas nu när vi ska sitta i en bil i 35 mil i morgon!

Precis innan vi åkte hem från stugan på hösten, hann vi färdigställa ett litet projekt.

Vi byggde nya klädskåp i glasverandan. Jag ritade dem och maken byggde. (Är det inte precis det man ska ha en MAN till, haha?) (Ja,ja alla feminister jag vet att tjejer kan lika bra, JAG kan lika bra, men om han nu vill bygga och känna sig lite manlig så är jag jätteglad!) Jag målade det två varv med linoljefärg men hann aldrig flytta in några kläder i det...(På bilden har vi satt upp vinterluckorna för fönstren-därför ser det så konstigt ut.)

Så det ska bli kul att få packa upp våra kläder där och ställa några pelargoner uppe på skåpet. Somrigt!

På skåpen ska också några vred sättas på.

Gärna såna här:

Tänk, jag har inte varit till vår stuga sen i september!!!

Barnen tycker det är för långt att skidra eller sparka, så det har inte blivit av att åka dit på vintern. Den är dessutom igenbommad så det är inte särskilt gästvänligt.

Omkring den 15 maj brukar man kunna sjösätta båten.

Då får stugan sitt första besök och luckorna öppnas...

Växter är så kul.

Fast ibland lessnar jag. När hösten kommer och det börjar mörkna. Då känns växter trist.

Då är det bra med pelargoner som man kan ställa undan och glömma vattna.

Pelargoner är så fina. Snygg utsikt va? (Baksidan av en bensinmack.) Men från andra sidan har vi himmelsk utsikt över kebnemassivet och andra fjäll. Vi ser nog många mil bort!!!

Fick nio små pelargonplantor med posten igår. Tre av var sort. Från odla.nu En hängpelargon som jag aldrig sett. Blir spännande att se dem i blom!

Jag gillar att sätta blommor i udda planteringskärl. Det är skoj att fundera ut nya hela tiden. Gamla rostiga hinkar är ljuvligt till blommor. Och gamla trädlådor. Och korgar som ovan...

Känner ni att trädgårdssäsongen närmar sig? Ja för vissa är den redan här...

Obs! Gamla bilder-här finns inget grönt ute! Och inte så stora blommande pelargoner heller... 

Jag fick ett mejl av min man (skickad från övervåningen) med denna länk.

Visst är det tänkvärt?

Den gör mig förbaskat ledsen!!!

Vad är det för arbetsgivare som är så nitisk? Jag tycker att de borde vara glada som slapp knyta ihop sitt liv med en sån inskränkt trist arbetsgivare.

För inskränkt måste han ju vara då han inte kan skilja på en sambos tankar på bloggen och verkliga livet. HUR de hade löst konflikten om mannen fått jobbet har ju inte han ett skit med att göra.

USCH! Jag blir skitsur!

Samtidigt förstår jag min mans oro.

Hans lösmynta fru bloggar.

Hjälp!!! Vad skriver hon om egentligen??? Och tänk om EN av alla de som läser är en som han verkligen inte vill ska läsa...

Jag är inte mycket för fasader. Jag vill gärna spränga alla fasader. Försöker så gott det går med min egen.

Men jag måste ju respektera att andra i familjen inte vill släppa på sina fasader. Jag kan ju inte köra över mina närmaste.

Och eftersom jag är en sån person som har väldigt svårt att INTE vara personlig så blir det ju lätt att jag går över gränsen och blir för personlig...fast jag försöker att inte vara det...

Måste jag sluta blogga då?

Eller kan jag skärpa mig???

Jag vet inte. Ärligt talat.

Jag kanske måste lägga band på mig. Inte skriva om äktenskapsproblem och annat.

Men det är ju en viktig del av mitt liv och min utveckling. Och jag bloggar om det som rör mig.

Det hjälper mig att komma framåt i livet.

Jag benar upp mina tankar.

Jag får respons som oftast säger att jag är helt normal. Vi är helt normala.

Det ger mig kraft och stöd och tröst.

Ibland får jag konkreta tips på hur andra löst sina olika familjeproblem.

Ibland kanske jag hjälper någon som läser med att visa att bakom fasaden finns levande människor som har det precis lika taskigt som andra, ibland.

Jag är helt enkelt emot att bygga uppe en falsk fasad.

Herregud, man skulle ju lätt som en plätt kunna låtsas att man är den mest lyckade personen som gått i ett par skor, bara visa vackert och rent och snyggt och bara berätta om de lyckliga stunderna.

Men då skulle det bli så förljuget för mig. Jag skulle få svårt att leva med den bilden.

Jag hatar att hymla!!!

Måste jag det???

Jag kanske kan lösa problemet genom att vara mer anonym. Inte skriva ut allt. Inte visa för mycket ansikten...

Jag började blogga för ca fyra månader sedan. Då hade jag inte läst särskilt många bloggar. Bara bloggrat runt några veckor...

Jag hade sett anonyma bloggar och ickeanonyma. Och gillade de ickeanonyma bäst. Det gav en ärlig bild på nåt sätt. Fast samtidigt kanske det är just de ickeanonyma som lägger band på sig och bara visar det som är lite lagom skitigt...

Det igengrodda håller de för sig själv.

Medan de som är anonyma kan skriva ut ALLT!

Samtidigt skriker hela mitt jag mot att det ska behöva vara så. Mitt naiva dumma jag.

Jag tänker att alla är som jag. Kan inte få in att det faktiskt finns människor som kan utnyttja bloggen mot oss. På något sätt som jag inte riktigt kan tänka ut i och för sig...

Men det borde räcka att min man känner en viss oro för att bli "uthängd" och det är ju inte okej.

Så lösningen tror jag blir att jag får bli lite mer anonym.

Inte skriva ut byns namn och annat...som jag inte kommer på nu...

Så ser ni något som verkar för ickeanonymt; tipsa mig! Så kan jag redigera!

Såna här har vi en hel del av på våra vägar.

Renar är lite tröga får man för sig ibland. De kan gå sakta framför en bil hur länge som helst. Verkar inte alls lära sig att bilar är farliga...

Denna bild är från i höstas.

Trots att jag bor i Kiruna blir jag lite i extas när vi stöter på renar. För det är inte så ofta i allafall. Och det är nästan vilda djur, så det är spännande att möta dem.

Dottern var lekkamrat med en tjej som var barn till en renskötare. Han jobbade dels i gruvan och dels med renskötseln. Hans släkt var renskötare på heltid. Han och frun och barnen är hur moderna människor som helst. De har snygga kläder, vanlig lägenhet och är som vem som helst. Och så har de renar. Och klär sig i samiska kläder ibland.

Inget konstigare än att vara mjölkbonde.

Men de utsätts för mycket fördomar.

Väldigt mycket fördomar.

Det är väl det att de har sitt eget språk och egna traditioner. Och att de värnar om detta. (Vem ska värna om det annars???)

Det retar alltid många.

I Kiruna finns det väldigt många som "hatar samer".

Som säger det rent ut. Högt. Det är okej att säga det.

Jag blir galen på de som säger så.

Det är lite slentrian bakom uttalandet.

Det finns stor oenighet mellan de som jagar och de som har renar. Samehatet bottnar i denna fråga tror jag.

Det speglas i ett sånt här litet samhälle.

Själv tänker jag att samerna var faktiskt här långt, långt före oss ickesamer.

(Fast min mormor var av samisk härkomst så jag är väl lite lite same...jag är kanske jävig.)

Säger man det högt, att man håller på samerna, ja då blir man idiotförklarad av vissa människor.

Sorgligt.

En baksida av Kirunamyntet som jag inte gillar.

Men å andra sidan hatar många i Kiruna lulebor minst lika mycket. Kanske mer.

Det hatet bottnar i att Luleå anses bestämma över Kiruna och att "Luleå får allt". Det är en gammal oförrätt att LKAB:S huvudkontor flyttades till Luleå från Kiruna.

Så man ska akta sig för att vara same eller lulebo i Kiruna. Man behöver inte tala om det direkt iallafall...

Blir så in i norden trädgårdssugen när alla bloggare från södra Sverige håller på att blogga om sina växter. Det riktigt kliar i fingrarna!!!

Men så kom jag på att jag kan också skriva lite om trädgård, eller i allafall om blommor, för bilder har jag ju sen tidigare år.

I min stugträdgård har jag många favoritväxter! Pion förstås! Den mest lättälskade blomman för mig. Också myrornas favorit.

Sen har jag några mera udda favoriter som temynta, underbar bukettblomma som luktar starkt av mint när man rör den.

Den blommar på hösten hos oss. Går bra att göra te av. (Den kan heta något annat pepparmynta kanske, jag är ingen expert på namnen...

En annan favorit är gurkört.

Den är jättefin att dekorera tårta med, fullt ätbar, smakar lite gurka. Sprider sig väldigt mycket. Den blommar i blålila och har lite ludna blad.

Fina bukettblommor är också Aster. Den hade alltid min mormor och därför har jag den också, nostalgi!

Luktärter har jag alltid, liksom krasse och ringblommor. De senare kan man lägga i salladen, blir jättefint!!!

En favoritperenn är röd solhatt. En gammal medicinalväxt. Den älskas av humlor också. De sitter blick stilla och man kan faktiskt klappa dem när de sitter på en röd solhatt-det är nästan som om de blir drogade.

Tagetes har jag för att de skrämmer bort skadedjur. Tyvärr inte harar som gärna käkar tagetes...

Andra perenner jag tycker om är olika nävor. De har fina blad och är ganska låga och brer ut sig nedtill i rabatterna. De har olika blomningstider också och avlöser varann. Bolltistel älskar jag när de sticker upp ovanför alla andra, men de vill bara frysa bort för mig varje vinter...

I min stugträdgård får också naturen hjälpa till med trädgårdsdesignen. Massor av rallarrosor står ståtliga lite varstans. De tycker jag om. De hör till vårt klimat.

På vår ö finns inga maskrosor! De tycker jag inte är så fina. Jo, när barnen kommer med dem i bukett. Men stammen liknar alldeles för mycket en...just det! Det där äckliga långa som bor nere i jorden...

På hösten när vi stänger stugan och reser hem står trädgården i sin allra bästa blomning.

Det är lite trist att åka iväg då.

MEN, nu är det slut på det. Nu kan jag hädanefter följa den trädgården alla årstider igen.

Men jag kommer nog att ändra om lite därute, inte ha några sommarblommor egentligen utan bara perenner som sköter sig själv. Och så kan jag satsa allt krut och arbete i nya trädgården...

Tack Lisa! Jag hakar naturligtvis på ett så roligt upplägg!!!

Jag är lite sen till tisdagstemat Rörelse.

Här kommer det:

Barnen spelar bowling och det är en av få gånger jag får ihop allihopa att utföra någon rörelseaktivitet TILLSAMMANS.

(Eftersom bilden inte var tagen särskilt för detta tema så är detta bara en övning inför nästa veckas tema.)