Precis innan vi åkte hem från stugan på hösten, hann vi färdigställa ett litet projekt.

Vi byggde nya klädskåp i glasverandan. Jag ritade dem och maken byggde. (Är det inte precis det man ska ha en MAN till, haha?) (Ja,ja alla feminister jag vet att tjejer kan lika bra, JAG kan lika bra, men om han nu vill bygga och känna sig lite manlig så är jag jätteglad!) Jag målade det två varv med linoljefärg men hann aldrig flytta in några kläder i det...(På bilden har vi satt upp vinterluckorna för fönstren-därför ser det så konstigt ut.)

Så det ska bli kul att få packa upp våra kläder där och ställa några pelargoner uppe på skåpet. Somrigt!

På skåpen ska också några vred sättas på.

Gärna såna här:

Tänk, jag har inte varit till vår stuga sen i september!!!

Barnen tycker det är för långt att skidra eller sparka, så det har inte blivit av att åka dit på vintern. Den är dessutom igenbommad så det är inte särskilt gästvänligt.

Omkring den 15 maj brukar man kunna sjösätta båten.

Då får stugan sitt första besök och luckorna öppnas...

Växter är så kul.

Fast ibland lessnar jag. När hösten kommer och det börjar mörkna. Då känns växter trist.

Då är det bra med pelargoner som man kan ställa undan och glömma vattna.

Pelargoner är så fina. Snygg utsikt va? (Baksidan av en bensinmack.) Men från andra sidan har vi himmelsk utsikt över kebnemassivet och andra fjäll. Vi ser nog många mil bort!!!

Fick nio små pelargonplantor med posten igår. Tre av var sort. Från odla.nu En hängpelargon som jag aldrig sett. Blir spännande att se dem i blom!

Jag gillar att sätta blommor i udda planteringskärl. Det är skoj att fundera ut nya hela tiden. Gamla rostiga hinkar är ljuvligt till blommor. Och gamla trädlådor. Och korgar som ovan...

Känner ni att trädgårdssäsongen närmar sig? Ja för vissa är den redan här...

Obs! Gamla bilder-här finns inget grönt ute! Och inte så stora blommande pelargoner heller... 

Jag fick ett mejl av min man (skickad från övervåningen) med denna länk.

Visst är det tänkvärt?

Den gör mig förbaskat ledsen!!!

Vad är det för arbetsgivare som är så nitisk? Jag tycker att de borde vara glada som slapp knyta ihop sitt liv med en sån inskränkt trist arbetsgivare.

För inskränkt måste han ju vara då han inte kan skilja på en sambos tankar på bloggen och verkliga livet. HUR de hade löst konflikten om mannen fått jobbet har ju inte han ett skit med att göra.

USCH! Jag blir skitsur!

Samtidigt förstår jag min mans oro.

Hans lösmynta fru bloggar.

Hjälp!!! Vad skriver hon om egentligen??? Och tänk om EN av alla de som läser är en som han verkligen inte vill ska läsa...

Jag är inte mycket för fasader. Jag vill gärna spränga alla fasader. Försöker så gott det går med min egen.

Men jag måste ju respektera att andra i familjen inte vill släppa på sina fasader. Jag kan ju inte köra över mina närmaste.

Och eftersom jag är en sån person som har väldigt svårt att INTE vara personlig så blir det ju lätt att jag går över gränsen och blir för personlig...fast jag försöker att inte vara det...

Måste jag sluta blogga då?

Eller kan jag skärpa mig???

Jag vet inte. Ärligt talat.

Jag kanske måste lägga band på mig. Inte skriva om äktenskapsproblem och annat.

Men det är ju en viktig del av mitt liv och min utveckling. Och jag bloggar om det som rör mig.

Det hjälper mig att komma framåt i livet.

Jag benar upp mina tankar.

Jag får respons som oftast säger att jag är helt normal. Vi är helt normala.

Det ger mig kraft och stöd och tröst.

Ibland får jag konkreta tips på hur andra löst sina olika familjeproblem.

Ibland kanske jag hjälper någon som läser med att visa att bakom fasaden finns levande människor som har det precis lika taskigt som andra, ibland.

Jag är helt enkelt emot att bygga uppe en falsk fasad.

Herregud, man skulle ju lätt som en plätt kunna låtsas att man är den mest lyckade personen som gått i ett par skor, bara visa vackert och rent och snyggt och bara berätta om de lyckliga stunderna.

Men då skulle det bli så förljuget för mig. Jag skulle få svårt att leva med den bilden.

Jag hatar att hymla!!!

Måste jag det???

Jag kanske kan lösa problemet genom att vara mer anonym. Inte skriva ut allt. Inte visa för mycket ansikten...

Jag började blogga för ca fyra månader sedan. Då hade jag inte läst särskilt många bloggar. Bara bloggrat runt några veckor...

Jag hade sett anonyma bloggar och ickeanonyma. Och gillade de ickeanonyma bäst. Det gav en ärlig bild på nåt sätt. Fast samtidigt kanske det är just de ickeanonyma som lägger band på sig och bara visar det som är lite lagom skitigt...

Det igengrodda håller de för sig själv.

Medan de som är anonyma kan skriva ut ALLT!

Samtidigt skriker hela mitt jag mot att det ska behöva vara så. Mitt naiva dumma jag.

Jag tänker att alla är som jag. Kan inte få in att det faktiskt finns människor som kan utnyttja bloggen mot oss. På något sätt som jag inte riktigt kan tänka ut i och för sig...

Men det borde räcka att min man känner en viss oro för att bli "uthängd" och det är ju inte okej.

Så lösningen tror jag blir att jag får bli lite mer anonym.

Inte skriva ut byns namn och annat...som jag inte kommer på nu...

Så ser ni något som verkar för ickeanonymt; tipsa mig! Så kan jag redigera!