Direktlänk till inlägg 23 april 2007
Inspirerad av en ny bloggare Helga som är flygvärdinna kom jag plötsligt ihåg en lustig historia kring detta ämne...
Lustig om än piiinsam...(jag rodnar så att öronen bränner!)
Vi skulle som tvåbarnsföräldrar åka till New York. Äldste sonen var tre och ett halvt och yngste sonen drygt ett och ett halvt år.
Vi blev placerades längst fram, framför väggen som skiljer turistklass från affärsklass.
När vi kommer fram till våra säten och börjar sätta oss utbrister två kvinnor bakom oss "Ååååå nej, en barnfamilj!!! Då var den resan förstörd!!!"
(Sånt är verkligen jättekul att höra!)
Jag blängde surt på dem, men sa inget. Blev dock mycket förolämpad.
(Jag måste dra en bakgrund med äldste sonens magproblem: han hade kolik när han föddes och tre månader framåt. Skrek sig blå kväll efter kväll medan hans slutkörda förstagångsföräldrar chockat vandrade fram och tillbaka med den hysteriskt skrikande bebisen på axeln. Ont i magen var bara förnamnet. Hans magproblem fortsatte och han bajsade inte särskilt ofta, men ammade jämt. Så när dagarna gick och inget bajs kom men maten fylldes på blev man otroligt stressad och stirrig som mamma. När han äntligen bajsade ibland var lättnaden så enorm att vi ringde runt till släkten och meddelade andäktigt "Han har bajsat!!!"
Detta blev något bättre med åren men efter all stress kring detta problem var vi så lättade och lyckliga varje gång hjärtat ville gå på pottan att vi lät honom sitta framför tv:n i vardagsrummet och göra det...allt för att göra bajsandet "positivt och lustbetonat". (Enligt läkarens ordination...) Han var alltså inte van vid toaletter utan fick alltid sköta detta på sin blå lilla potta.
(Väldigt lustbetonat för övriga familjen att lukta på bajs i vardagsrummet!) Detta var dock inget vi ens reflekterade över vid den här tiden. (De som inte har barn ännu förstår nog ingenting nu, men det är nåt mycket märkligt som händer när man får barn...man fungerar inte riktigt som man brukar och dessutom luktar ens eget barns bajs inte så illa...)
Förlåt denna avstickare, men den var nödvändig för att förklara det utomordentligt korkade beteende vi kom att visa på flygplanet.
Historien fortsätter:
Strax efter att vi boardat planet blir äldste sonen bajsnödig. (Det är flera dagar sen sist och han måste gå precis när han blir nödig annars blir han ännu hårdare i magen!) Pappa följer sonen till toaletten längre bak i planet. Sonen (som än idag är väldigt kräsmagad) håller på att spy endast av att stå i dörröppningen till toan och vägrar att ens gå in där.
Maken kommer tillbaka, lätt stressad, och vi ser framför oss en flygresa på över nio timmar med en bajsnödig son som vägrar gå på toa. Vi stressar upp oss och ser framför oss akut tarmvred på plats i New York...
Vad gör då detta lätt stressade norrbottniska par på ett flygplan fullt av hippa människor som ska till New York för olika coola orsaker???
Jo, fram ur handbagaget hivas en medhavd potta (!). Yes! Dagens sanning.
Treårige sonen sätter sig skymd av sin ömma moder framför flygplansstolen och börjar obekymrat försöka klämma ut den där stenhårda korven som skulle ut just då...
Har jag sagt att han var hård i magen?
Har jag sagt att hans bajssessioner brukade ta någon halvtimme i anspråk?
Han behövde lugn och ro och någon bok eller leksak för att få bajseriet att fungera...
Han sitter där och klämmer. Tralalalala!
Jag frågar då och då om det kommit nåt och han säger "Snart mamma, snart!"
Jag vet inte hur länge han sitter där. Det tar tid iallafall. Vi är fullt upptagna med att få honom färdigbajsad och märker inte direkt att en flygvärdinna går förbi oss med jämna mellanrum.
Efter en tredje, fjärde eller femte sväng frågar hon leende: "Hur går det? Kommer det nåt?"
Då vaknar maken upp ur sitt bekymrasigombajsKOMA och förstår att HELA flygplanet väntar på att lyfta, bara den lille pojken bajsat klart!
Sonen blir klar efter några minuter.
Maken måste nu gå med bajs (och kiss)fylld potta rakt genom kabinen bort till toaletten. Hur han fixar detta utan att dö av skam vet jag inte.
När han tömt och rengjort pottan, gått tillbaka samma väg, blivit totalt utstirrad och förmodligen tönt och idiotförklarad av samtliga passagerare, och satt sig ned med sonen i knät, spänt fast sig och son, då blinkar flygvärdinnan leende åt oss, tar mikrofonen och säger:
"Ja, DÅ var vi färdiga för take off! Hjärtligt välkomna till SAS flygning från Arlanda till..."osv
Först nu fattar JAG att flygplanet inte kunnat starta i tid på grund av...på grund av OSS!!!
Jag måste skamligt erkänna att jag då inte tyckte att detta var särskilt pinsamt. Faktiskt knappt ett dugg. För oss var det helt naturligt att sonen skulle sitta på pottan. Det var viktigare än alla avgångstider i världen.
Men efteråt, nu, kan jag bli alldeles skär av rodnad. Det är fruktansvärt pinsamt att tänka på.
Vad tänkte vi på???
Vad tänkte vi med???
Som om detta inte räckte för de stackars medpassagerarna satte pojkarna igång att gråta precis när kabinpersonalen började servera mat. Sen grät de hysteriskt i två (2) timmar. Äldste sonen skrek "jag vill sova i min egen säng, buhubuhubuhu" och yngste sonen som gjorde allt som äldste gjorde grät lika mycket han. Helt svettiga och utmattade somnade de någonstans över Atlanten två timmar senare...
De änglalika flygvärdinnorna kom då och gav oss mat som vi försökte äta med varsin sovande pojke i famnen...
Kvinnorna bakom oss visste nog inte hur rätt de hade när de när de utbrast "Ånej inte en barnfamilj!"
Resten av resan var toppen!
New York var perfekt att traska omkring i med små barn och paraplyvagnar.
Hemresan gick som en dröm.
Vi satte oss i turistklass.
Strax efter kommer en flygvärdinna och säger att tre platser i businessclass är obokade och vi fick byta. De stolarna är breda som sängar och helt nedfällbara och ha en liten tvmonitor i armstödet som går att fälla upp. Och treåringen fick en egen stol...
Och en barnfamilj fick sitta bland alla affärsmän och kvinnor. Men den skötte sig utmärkt. Märktes knappt...
Så skulle man ha råd att resa jämnt!!!
HÄR finns jag nu! Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...
Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!! I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...
Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka! Tvätt som inte s...
Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...
Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.) ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | |||||||||
|