Jag har inga ord idag.

Men en bild på ett fint hus i Kiruna.

Livet.

Det här som är nu.

Det är detta vi fått.

Om man bara kunde komma bort från alla jämförelser. Sluta snegla på andra. Bara ta emot vad som bjuds och vara nöjd.

Men så fort jag ser något annat blir jag sugen på omväxling.

Jag vill flytta till en söderhavsö och prova leva där under fullständig kravlöshet. Leva det verkligt lilla livet utan allt som finns i ett modernt samhälle.

Jag skulle vilja jobba med välgörenhet, packa lastbilen full och åka till ett barnhem i Ryssland och bara ge.

Jag skulle vilja bo mitt i Kina och ta del av det myllrande livet och den rasande tekniska utvecklingen.

Jag skulle vilja gå i kloster och sluta prata och bara resa inåt.

Jag skulle vilja leva som globetrotter, helt frigjord från prylar och ha allt jag äger i en ryggäsck och bara dra från plats till plats.

Det finns så mycket jag vill!!!

Jag vet att inte alla har detta i sig. En del är nöjda med sitt liv precis exakt som det är. Det tycker om att gå till sitt jobb varje morgon, träffa sina arbetskamrater, gå hem, laga middag och gå och sova, om och om igen utan att önska sig någonstans.

De kan njuta av det lilla livet.

Detta kan jag också. Ibland. Men så övermannas jag av känslan att det finns så mycket jag vill...också.

Jag får inte ihop det.

Nu är jag snart på väg till ett nytt liv på en gammal gård, där jag kan skaffa höns och tupp och kaniner och hund och trädgård och massor av plats för alla mina skapande intressen. Jag längtar mig pirrig. Det är en gammal dröm som jag äntligen uppnått.

Men likväl vet jag (eller är rädd för) att jag efter ett tag är på väg igen. Inte så att jag drar upp mina bopålar men jag spanar mot horisonten och undrar vad som finns där.

Kan man bli "nöjd", det vill säga sluta sträva?

Jag vet inte vad jag strävar efter. Jag når mål efter mål, men jagar ändå vidare. Eller jagar är väl fel ord. Mental jakt är det frågan om.

Är det jakten på lyckan?

Jag tror inte det. Jag är rätt lycklig.

Det är något annat.

Kanske nyfikenhet.

Jag har nog lärt mig att jag inte blir ett skvatt lyckligare för att jag når mina mål. Det är mer strävan dit som gör mig lycklig. Men den går inte att lura...

Jag kan inte låtsas att jag strävar.

Knepigt det här. Det verkar väl helt rubbat.

Men det är väl någon slags inre frid jag söker efter.

Fast jag tror inte att detta upphör för att jag når den inre friden...

Jag upplever inre frid. Ibland.

Kanske är det precis så här det ska vara.

Det HÄR är det där jag längtar efter!

Det jag har nu.

Eller så är det just det där med att sträva och längta bort som är hur jag är. Jag kommer nog aldrig att ändra på mig.

När jag ligger på ålderdomshemmet kommer jag nog att driva barnen och personalen vansinniga för att jag vill byta rum, eller byta hem, eller byta säng...varje dag...

Men denna strävan har ju fört mig framåt. Hela tiden. Det borde jag ju vara glad för. Jag utvecklas hela tiden. Får nya intressen. Nya åsikter. Ser allt från nya horisonter.

Jag har en vän som bott på samma plats hela sitt liv och aldrig längtat bort. Hon har inte behovet.

Jag kan undra hur det skulle kännas att vara sån. Det lockar mig.

Detta är ett PMS-drypande inlägg. Ber om ursäkt. Sicket navelskåderi! Men det är MIN blogg! Sådetså!