Coola typer va?

Första cykelturen för 8-åringen. 6-åringen har tjuvstartat. Det var första dagen alla trottoarer var isfria...

Nej, det gick inte ens att låtsas!

Solen gassade utanför fönsret och inomhus brände den het-"jippi-värmen har kommit hit också" tänkte jag...

Vi bestämde oss för att ta en skön promenad i det vackra vädret.

Vi blev till och med så uppspelta av solstrålarna att vi köpte glass på Blå kiosken och satte oss på stenmuren utanför.

Den var kall. Muren. Rumpan blev fort kall. Efter två minuter gick solen i moln. Efter ytterligare någon minut kom en kall vind åkande ner från fjället.

Efter några sekunder frös vi allihopa. De som mumsat på glass frös ännu mera. Fort, fort gick och cyklade vi hem. Dottern ligger i ett värmande bad och tinar upp. Jag är fortfarande röd om nästippen.

Det är tyvärr ingen vår här, hur gärna jag än vill.

Möjligtvis vårvinter.

Om ens det.

Måste man tycka om sina barns kompisar?

Det är en känslig fråga! Måste man inte tycka om ALLA barn? Egentligen borde man det eftersom barn är oskyldiga och rena i sinnet.

Men någonstans på vägen suger en del åt sig egenskaper som är svåra att tycka om. Analyserar man situationen riktigt ordentligt så är det ju inte barnet man ogillar utan dess beteende.

Men faktum kvarstår; ibland finns det kompisar som man önskar att ens barn inte var kompisar med.

Vad kan man göra åt det då?

Man får nog försöka svälja olusten och stå ut. Jag kan väl inte bestämma vem barnet ska vara vän med... eller?

Det gör man nog när barnen är små. Man undviker de barn som man tycker är fel för ens små guldklimpar. Man tror man skyddar dem, men egentligen har man nog bara själv svårt för barnets kompis.

Det här tror jag är känslor som är ganska förbjudna. Att erkänna i ord.

Men en del verkar ha mycket svårt att dölja att de ogillar andras barn.

En del gillar bara sina egna barn och möjligen kompisens barn och syrrans barn osv.

En del gillar alla barn.

Jag gillar jättemånga barn. Men har svårt för en del.

Jag visar det inte. Jag märker min olust och skärper mig för att vara extra snäll med detta barn. Det brukar hjälpa. Då blir barnet lättare att ha att göra med och därmed underlättas situationen. Men jag skäms inombords för att jag har svårt för ett barn.

Jag har svårt för att höra vuxna tala illa om andras barn. Att en del vuxna inte kan se sin egen opartikshet. Att de inte kan se att de älskar sina egna och därför alltid håller på dem. Det måste man ju som tänkande vuxen vara medveten om och kompensera för...

Tycker jag.

Vart vill jag komma?

Kanske till det att som vuxen måste man skärpa sig om man märker att man ogillar sitt barns kompis. Man måste försöka analysera varför. Är det hans/hennes beteende. Är det för hur barnet behandlar ditt eget barn? Är det för att ditt barn blir förändrat ihop med kompisen? Försök hitta orsaken och prata med barnet om det. Om du känner att du måste.

Man kan inte bara säga att man inte gillar barnets kompis. Det är inget giltigt skäl.

Jag, min man och äldste sonen hade länge haft svårt att tycka om 10-årigens kompis. Mannen och sonen var ganska otänkta och sa bara att de inte "tålde" kompisen och sa åt 10-åringen att han inte fick ta hit honom. Jag slog bakut åt detta beteende trots att jag själv hade svårt för pojken.

När jag analyserat mina känslor kom jag fram till att de berodde på att kompisen ville äga vår pojke. Han ville vara med honom hela tiden-men visade inget som helst intresse för att spendera någon tid med oss övriga familjemedlemmar... (Det kanske inte var så konstigt med tanke på hur vi kände för honom.)

Vår son älskade att vara med sin kompis, så då hade vi ju ett dilemma eller hur!?

Ett tag såg det ut så att sonen var mest hos sin kompis och när de skulle övernatta ihop blev det alltid hos kompisen. Vår son kom mer och mer in i kompisens familj medan kompisen kom längre och längre från vår.

Detta kändes dåligt.

Så jag påbörjade operation lära känna kompisen. Varje gång de kom till oss ansträngde jag mig å det yttersta att verkligen prata med pojken. Som var svårtillgänglig och avvisande och ointresserad. Jag bestämde mig för att han var blyg och gick in för uppgiften med liv och lust. Och se, jag lyckades till slut få pojken lite mer välvilligt inställd till mig och att vara hos oss. För var dag kändes det bättre och han sov till och med över här några gånger.

(Då kom det våldsamma protester från äldste sonen som delar rum med 10-åringen. Men jag struntade i det. Sa att då fick han gå undan istället.)

Det viktigaste i detta var att sonen kände att han fick respekt för sin vilja att vara med sin kompis.

Till slut en dag, efter att i många månader ha varit nästan livegen sa sonen att han ledsnat på kompisen. "Han vill hela tiden vara med mig och så ska han bestämma allting och så blir han sur när jag ska vara med någon annan".

Allt det där hade ju jag sett och talat med sonen om många gånger men så länge han inte såg det själv ville han inte höra på det. Så jag blev så glad.

Nu kan sonen vara med denna kompis då och då. Men han låter aldrig den kompisen äga honom och hans tid längre.

Men vad hade hänt om jag bara sagt "honom får du inte vara med-vi gillar honom inte". Vad hade det gett för signaler till sonen? Och om sonen gillade kompisen hur skulle jag då försvara att han inte fick vara med honom för att vi andra i familjen "inte gillade" honom...

Tänk när det börjar bli dags för seriösa pojk-och flickvänner!!! Hu!

Bild: 10-åringen med sina cykelkompisar. (Han med färglada kläder är min son.) Obs! barnen på bilden har inget med inlägget att göra. Bara min son...då.

Mitt nästa "guldkorn", som dessutom ser hyfsat trevligt ut är ICAÖstlunds matvaruaffär. Det är en anrik affär som funnits länge, länge. Om jag inte är helt felunderrättad kallades den för Ivans förut, åtminstone i folkmun.

Där har många generationer (åtminstone tre) kirunabor handlat sin mat. När man handlar i charken där bjuder de alltid barnen på en falukorvbit. Detta har de tydligen gjort i alla tider så det är en stark tradition! Trevligt!

Det är en butik där man blir igenkänd och mycket vänligt bemött. Den butiken ser man från vårt fönster.

Nära och bra!

Närbutik!