Det är inte kul att lyssna på barnen ibland. Deras samtal kan vara så råa. Jag kan inte låta bli att tjuvlyssna och sen ta dem i upptuktelse. Eller upptuktelse...jag konfronterar dem med vad de sagt och frågar hur de kan säga såna saker till varann. Jag vet ju att de älskar varann-det vet jag faktiskt-men samtidigt hör jag ju hur konkurrensen mellan dem ställer till det. Konkurrensen om min kärlek. Får de så lite av mig att de måste konkurrera om den? Så tänker jag. Samtidigt vet jag att det inte är sant. Jag snålar inte på kärlek. Men förmodligen är jag sämre att visa det än jag själv tycker. Alltså jag tar nu inte allt deras tjafs så fruktansvärt allvarligt och jag tar inte på mig all skuld för allt. Allt är ju inte mitt fel, men om jag förenklar allt lite så kan jag ju ändå diskutera på detta sätt.
Vad kan alltså JAG göra för att de inte ska vara rivaler om min gunst?
Den enda lösningen jag kan se är att jag blir ÄNNU bättre på att ösa kärlek över dem så att de verkligen känner att det finns mycket i detta kar-det räcker till dem alla.
Det är ju inget jobbigt egentligen. Att ösa kärlek är inte jobbigt. Det är härligt. Det är bara det att man har så förbaskat mycket om sig och kring sig att tiden inte riktigt räcker till för detta allena viktiga projekt. Och när man lever tätt ihop som en familj och samtidigt ska fostra dem till vettiga människor så tappar man kanske bort sig ibland och klagar mycket mer än man ger beröm. Då får man strama upp sig och analysera sig själv och göra en bättring.
För även jag mår ju bättre av att ge kärleksbombningar än tjat och gnatbombningar.
Det går liksom i vågor det där.
Men när jag hör dem prata rått med varann då vet jag att det är dags för uppryckning.
Hur många gånger om dagen tänker jag att jag älskar vart och ett av mina barn??? Kan inte svara, kanske hundra, kanske tusen, kanske andas jag det?
Men hur många gånger säger jag det högt till dem?
Få se nu. Ärligt. Fem-sex gånger i veckan kanske...
Fan! Vart tar alla ord vägen? Varför kan de inte ramla ut lite oftare. När man är arg kan de ju åka ut med kulsprutefart. Men alla timmar på dygnet då man INTE är arg, då kan man gå tyst omkring och tänka hur mycket man älskar. Istället för att kulspruteattackera dem med kärlek.
Jag tror faktsikt att jag är jättebra på att ge mina barn kärlek. Iallafall om jag jämför med hur mina föräldrar gav mig. Alltså, jag tvivlar inte på att de älskar mig, men hur många gånger har jag HÖRT det i mitt liv? Öh, totalt kanske fyra gånger. Äh, för fan, exakt fyra gånger. Jag kommer ihåg varje gång!
Varför snåla på sånt?
Samtidigt finns det familjer där detta sägs hela tiden. Då kan jag tycka att det låter tomt...
Par som säger varje gång de sluta tala i telefon; jag älskar dig! Det är fint, men bara om det verkligen betyder något.
Men det gör det väl även om man säger det tusen gånger om dagen?
Ni hör nog att jag diskuterar med mig själv här.
Så här kan jag hålla på.
Fram och tillbaka. Å ena sidan och å andra sidan...

Vad har jag då kommit fram till?

-Kärlek kan det aldrig bli för mycket av.
-Säg det högt oftare.
-Men mena det. Alltså låt det inte bara bli en "tom" fras, typ hejdå.

Är det inte typiskt. Just nu i detta NU blir jag svårt provocerad av min 8-åring. Han och dottern hade en lek som spårade ur, och jag ropade argt åt honom för att han gjorde henne illa. Men jag ropade bara åt honom och hon var också delaktig så han käner sig kränkt. (Just nu växer en bomb inne i mig då han provocerar mig fruktansvärt: han står och slår en leksak i sin järnsäng så att det sjunger (nej det är för vackert) det låter helt enkelt fruktansvärt illa och jag vet att han gör det för att PROVOCERA. Jag försöker härda ut men känner adrenalinet öka, Jävla skitunge!) Samtidigt vet jag att springer jag ner nu och markerar argt att det ska upphöra då har jag en strid i minst trettio minuter. Med efterföljande ljuv försoning. Honom kan man inte vara arg på utan att krypa till korset sen och säga "förlåt att jag blev arg". Han sägar gärna förlåt, men aldrig först och lättnaden han erfar när vi gör det är avgrundsdjup. (Han slår fortfarande-hårdare och hårdare. Han ger sig inte.)
Jag pendlar mellan ilska och lugn.
Det beror på hur hårt han slår. Ska han aldrig ledsna?

Jag vet att han vill ha en konfrontation och han behöver det. Men jag är inte sugen på ett gräl. Känner att jag är trött på det. Vill ha nåt nytt. Så hur ska jag nu hantera denna situation. Skriva här tills han ledsnar? Då sitter jag nog här till imorgon för denna kille är inte den som ger sig.
Han är svår!
Mitt svåraste barn. Och mitt lättaste på andra sätt.
Han funkar inte som de andra tre. Bli arg, skälla lite, få mothugg, vi surar, vi försonas. Ganska snabbt.
Men inte denna lille vännen. (Grrr-som provocerar mig till galenskap!!!)
Jag har nu två val:
Gå ner och omfamna honom på en gång och få slut på allt-så funkar han.
Eller gå ner ta en fajt och sen omfamna honom.
Just nu när jag retas upp av hans jävla provocerande vill jag bara gå ner och SKRIKA på honom.

Han slår fortfarande-att han inte lessnar.



Hoppsan! Han slutade.
Han slutade faktiskt!
Undrar om han bara vilar handen.
Fy, det kanske är hemskt att INTE få en reaktion också när man kämpar så hårt för det.
OM han slutade och inte bara vilade armen ska jag snart gå ner och PRATA. Kanske gjorde jag rätt för en gång skull.
Han verkar ha slutat. Ska vänta en stund till och sen gå ner och se honom. höra honom. Skönt. Kanske en ny taktik med honom?
Annars har min taktik med detta barn varit att när han mest behöver det, och minst förtjänar det, dvs när han är bindgalen av ilska, omfamna honom, ösa vänlighet och kärlek över honom.
Detta skulle inte funka med mina andra tre. Om jag gör så med dem när de är arga (jag HAR provat) då blir de ännu mer ilskna. De stöter argt bort mig. Men min 8-åring, omfamnar jag honom mjuknar han i kroppen på en gång.
Allt rinner av och han öppnar upp för ett samtal på en gång.
Nu är detta ingen lätt taktik. Eftersom jag själv är arg.
När han var liten (detta upptäckte jag och utvecklade när han var kring två år) då var det lätt som en plätt att ta den lille killen i famnen. Men ju äldra han blir desto svårare blir det. Han är så otroligt arg när han är arg.
Men det finns inget annat sätt om man vill ha stopp på hans ilska. Visst låter jag mig provoceras många gånger eftersom han är en mästerprovokatör, och då har vi en fajt som eskalerar och blir hemsk. Han kan inte ta ilska. Det gör honom fullständigt oresonlig...
Det här ämnet skulle jag kunna skriva en roman om känner jag. (Har jag inte just gjort det?) Men nu måste jag faktiskt gå ner till honom och ta denna konflikt. Annars blev det ju inte rätt. Jag vägrar att låta detta rinna ut i sanden. Det tror jag gör mer skada. Han ville ha en konflikt-fick den inte. Kanske var det bara ett rop på min uppmärksamhet? Förmodligen. SÅ nu ska han få den odelat.
(Haha! Clara! Nu fick du så du teg! Fniss! Haha, trodde att jag packade!!!)
Kram från en mamma som funderar (för) mycket...

 

Esters mamma

12 april 2007 11:14

Efter en snabb läsning av ditt inlägg, första kommentaren:
mitt x sa alltid när jag hungrade efter kärleksord *jag säger till om det blir någon ändring*.
Han var varken kirunabo eller tornedaling ...

http://estersmamma.blogg.se

 

Fru Fundersam

12 april 2007 16:05

Egentligen är det väl inte själva orden som är magiska. Det är väl mer tonfallet och rösten och gesterna och kroppsspråket ...?

Det finns i alla fall ett användbart ord mot provokationer, fick jag lära mig när en av våra söner var så i behov av uppmärksamhet under en period:
Jaså!

Egentligen är det en attityd.
Att inte låta sig provoceras. Att vara likgiltig utan att fördöma ...

Då brukar provokatören hitta på något annat. Och visar man samtidigt alltid genuin uppskattning för de "goda" sakerna, kan det på sikt bli trevligare.

Med lite tur & mycket tålamod...

Kanske ett tips?

http://frufundersam.bloggagratis.se

 

Hundbiten

12 april 2007 16:08

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Usch vad svårt det är! Och man måste ju själv få tillåta sig själv att bli arg, ordentligt arg emellanåt.

Mina barn, som inte är lika många till antalet som dina, "tävlar" också om mig emellanåt. Om någon av dem kryper upp i knät vill den andra genast vara med, och det kan vara mysigt, tills de liksom börjar knuffa och putta och klänga för att komma närmast, för att den andre ska hamna lite vid sidan...

Det är urjobbigt, för jag blir irriterad när de gör så :( Och får naturligtvis skuldkänslor som säger att jag ägnar mig för lite åt dem.

Nä fy, nu blev jag depp!

Här kommer en liten insikt iallafall, som jag fick när jag bestämde mig för att skaffa hund - Jag läste en bok om operant inlärning (positiv förstärkning) för att använda kunskaperna i hundens uppfostran. Men, jag har märkt att det funkar även på mina barn. Har börjat klaga, tjata, gnälla mindre, och berömma dem, kela med dem osv, när de gör snälla, bra och trevliga saker. Och hur knäppt det än kan låta så har de lugnat ner sig kring denna rivalitet.

Det kan ha att göra med att jag tänker efter lite mer nu, innan jag liksom argar till det för mycket. Jag vet inte.

Hoppas ni löste konflikten och kramades ordentligt nu iallafall! :)

Kram

http://www.hundbiten.bloggagratis.se

 

Hundbiten

12 april 2007 20:06

Gud vad snurrig min kommentar blev då! Hoppas du hängde med i mina odydliga vändningar ;) Hade en galen hundvalp kring fötterna när jag skrev, och fick lite bråttom :)

 

Lantliv

12 april 2007 21:35

Brukar säga till mina barn att min kälek är som stjärnhimlen - oändlig. Jag kan alltså inte älska någon av dem mer eller mindre än de andra. Det går inte - oändligt är oändligt. Sen har jag tutat i dem att mammor och pappor kan bara älska sina barn, alltså som i motsats till att inte älska. Förstår du? (Betyder inte att man inte kan älska någon annan än sina barn, ser att det är svårt att skriva, lättare att säga faktiskt) Det betyder helt enklet att det inte är ett alternativ att fundera på OM mammor och pappor älskar sina barn.... Och det gäller alla mammor och pappor, vilket betyder att alla de känner är älskade av sina mammor och pappor... o.s.v
Dom gillar att fundera på hur mycket kärlek oändligt är och jämförelsen med stjärnhimlen gillar jag - gullig känsla på nåt sätt.

Sen skriker de på uppmärksamhet också - så klart.

 

Persilja

12 april 2007 22:24

Esters mamma: Ja, det gäller ju att inte slösa på orden! Haha! Typiskt norrbottningar? Nej, hoppas inte det!

Fru Fundersam: så sant! tonfallet är ju allt! Men som sagt, olika barn olika taktik...man lär så länge man lever.

Hundbiten: säkert går mycket av hunduppfostran att applicera på barn, (Sitt och ligg vore inte dumt!) Jag fattar precis hur du menar!!! Och jo, det har mycket med oss vuxna att göra. Det gäller att komma ihåg att barnen är barn och vi är vuxna och det ligger en ocean av erfarenhet emellan oss-då vore det ju märkligt om vi inte kunde hantera konflikter med dem. Men ibland är man ju bara arg som du säger och det tror jag också är viktigt för barn att vara med om och se att man faktikst blir vänner sen. Man visar ju faktiskt ilskan lättast till dem man älskar. Man vågar vara sig själv och barn vill ha ärlighet! Men bäst är ju att behärska sig. Äsch vad långt detta blev!

Lantliv: Jo, jag förstår hur du menar! Det är ju så! Jag kanske inte ska fundera så mycket egentligen. De bråkar kanske inte sinsemellan för att jag inte älskar nog mycket. Det är ju lite att ge sig själv lite väl mycket inflytande. De bråkar som alla syskon bråkar... Och jag älskar dem OÄNDLIGT och det tvivlar de säkert inte alls på.
Så jag ska sluta lägga så mycket skuld på mig själv hela tiden...
Men jag gör så och nästa dag tänker jag på ett nytt sätt, ombytlig som jag är...

 

Pippi

12 april 2007 22:47

Känner igen mycket av det du skriver om konkurrensen barnen emellan. Ändå har jag "bara" två småknott. men det är så typiskt att situationerna uppstår mer än någonsin när någon förändring är på väg/har skett.

Båda barnen är i alla fall experter på att få mig skogstokig! De tycks veta exakt vilka knappar de ska peta på för att få i gång mig när de sätter den sidan till. Det är egentligen nu på sistone som jag börjat lära mig att överlista dem - och min strategi funkar faktiskt! *halleluja* ;-) Jag fick hjälp av en förskollärarvän som tipsade om att bekräfta barnets känsla samtidigt som jag hjälper barnet att sätta ord på den - Jag ser/hör att du är arg/ledsen/sur (vadsomhelst) eftersom du skriker/gråter/slår på bordet.
- Sedan har det ju i regel hänt nåt innan som gjort att barnen reagerar, jag antar att jag hade frågat ungarna här hemma om de varit arga för att de kände sig orättvist behandlade om samma sak uppstått här som hemma hos dig. I det läget brukar det nästan alltid komma en låååång ramsa om vad som hänt, varför de blivit ledsna/sura/arga etc. plus att de faktiskt alltid har en bra lösning på lut om jag frågat. Ändå är de bara 2 1/2 och 4 1/2 år gamla...

Oavsett vilket, positiv förstärkning (jag har också hundar) är rätt okej det med ;-) plus att maken här hemma alltid envisas med att säga att "det äääär så att ha syskon, det har inget med dig att göra" när jag ondgör mig över det sjuttioelfte bråket samma dag och tvivlar på min egen förmåga att vara förälder. Kanske är det så, jag vet inte...

När jag läser din blogg blir i alla fall jag övertygad om att du älskar dina barn alldeles precis så mycket som de behöver och lite till :-)))

http://pippi.blogg,se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...