Apropå kroppsdefekter häromdagen..
Jag glömde nämna att 8-åringen har en rätt stor defekt...
Big foot kallar vi honom...



Visst är barn underbara! Säg den vuxen som sitter och ser film och samtidigt kommer på idén att stoppa in två fötter i en socka och mitt i filmen börjar hoppa omkring så...

Gissa vad obstinata Persilja suttit med senase timmen?
Jo, i ren protest mot alla makens flyttlistor som ska bockas av och alla frågor från alla håll och kanter hur det går med packningen, satte jag mig ner med det mest meditativa jag vet. Nåja, inte det mest, men en av många bra meditativa saker:
Vässa pennor.
Vi har många pennor.
Tidigare hade vi många ovässade pennor.
Nu har vi många nyvässade alldeles vassa pennor.
Jag har fått stor blåsa på tummen av allt vässande.
Men att flytta är, precis som Anna Stilla säger, tid för upprensning. Vem vill flytta femhundra ovässade pennor?
Inte jag. Men om de är vässade!
Förstår ni symboliken?
Innan man börjar packa, ska man rensa. Sortera, tvätta, ordna.
Det är en nystart på gång.
Den här månaden ska användas för avslut och förberedelser för det nya. Precis som Maria säger har jag lite separationsångest. Vi ska trots allt lämna denna staden för gott. Mest troligt.
Så att vässa pennor gjorde mig gott!
Och pennorna...

Tack för alla peptalks! Jag måste bara påpeka för er alla att jag inte är ett smack orolig för att inte hinna. Jag vet inte varför jag ger det intrycket, kanske är jag stressad undermedvetet och sänder ut såna signaler...
Så jag behöver nog alla omtänksamma kommentarer i frågan.

Jag är en erfaren flyttare. Jag har flyttat fyra gånger senaste sex åren och då med min hop småbarn. En gång gravid i femte månaden och första gången hit upp med en tremånaders bebis och en två och fyraåring. Så det här är en enkel biff! Och nu har vi ju flyttfirma när vi flyttar så långt som 38 mil. Rena lyxen!!!
På bilden ser ni mig den 29 mars i fjol...

Packa, det var ett jävla tjat om att packa!!!
Igår ringde flyttfirman och undrade om vi behövde mer flyttkartonger. "Njae, det vet jag ju inte än jag har inte börjat packa ännu." svarade jag.
"Inte???" sa han förvånat...
Kanske jag vet om tre veckor eller så sa jag.

Idag kom det ett brev från flyttfirman med packinstruktioner. "Hur man packar bäst." (Jag vet faktiskt det, jag är skitbra på att packa!) Jag visste dock inte att tallrikarna ska stå upp i kartongen...
Mina tallrikar tycker det känns otryggt så de får faktiskt ligga ihop som de brukar...med lätta plastbunkar ovanpå...
Det är som recept. Jag gör på mitt sätt. Varför skulle flyttfolket veta bättre hur och när man packar?
Nej,nej,nej, se det vet jag! Iallafall hur man packar våra grejer!
Kanske bäst jag börjar med nån kartong bara för syns skull...
Så maken ser att det är på G och kan sluta planera för när JAG ska packa...
Och för äldste sonen kunde det ju vara psykologiskt riktigt att se att det faktiskt kommer att ske. Han kanske behöver en månad till för att acceptera.
För igår var det faktiskt en månad kvar!
En HEL lång månad.

Det är inte kul att lyssna på barnen ibland. Deras samtal kan vara så råa. Jag kan inte låta bli att tjuvlyssna och sen ta dem i upptuktelse. Eller upptuktelse...jag konfronterar dem med vad de sagt och frågar hur de kan säga såna saker till varann. Jag vet ju att de älskar varann-det vet jag faktiskt-men samtidigt hör jag ju hur konkurrensen mellan dem ställer till det. Konkurrensen om min kärlek. Får de så lite av mig att de måste konkurrera om den? Så tänker jag. Samtidigt vet jag att det inte är sant. Jag snålar inte på kärlek. Men förmodligen är jag sämre att visa det än jag själv tycker. Alltså jag tar nu inte allt deras tjafs så fruktansvärt allvarligt och jag tar inte på mig all skuld för allt. Allt är ju inte mitt fel, men om jag förenklar allt lite så kan jag ju ändå diskutera på detta sätt.
Vad kan alltså JAG göra för att de inte ska vara rivaler om min gunst?
Den enda lösningen jag kan se är att jag blir ÄNNU bättre på att ösa kärlek över dem så att de verkligen känner att det finns mycket i detta kar-det räcker till dem alla.
Det är ju inget jobbigt egentligen. Att ösa kärlek är inte jobbigt. Det är härligt. Det är bara det att man har så förbaskat mycket om sig och kring sig att tiden inte riktigt räcker till för detta allena viktiga projekt. Och när man lever tätt ihop som en familj och samtidigt ska fostra dem till vettiga människor så tappar man kanske bort sig ibland och klagar mycket mer än man ger beröm. Då får man strama upp sig och analysera sig själv och göra en bättring.
För även jag mår ju bättre av att ge kärleksbombningar än tjat och gnatbombningar.
Det går liksom i vågor det där.
Men när jag hör dem prata rått med varann då vet jag att det är dags för uppryckning.
Hur många gånger om dagen tänker jag att jag älskar vart och ett av mina barn??? Kan inte svara, kanske hundra, kanske tusen, kanske andas jag det?
Men hur många gånger säger jag det högt till dem?
Få se nu. Ärligt. Fem-sex gånger i veckan kanske...
Fan! Vart tar alla ord vägen? Varför kan de inte ramla ut lite oftare. När man är arg kan de ju åka ut med kulsprutefart. Men alla timmar på dygnet då man INTE är arg, då kan man gå tyst omkring och tänka hur mycket man älskar. Istället för att kulspruteattackera dem med kärlek.
Jag tror faktsikt att jag är jättebra på att ge mina barn kärlek. Iallafall om jag jämför med hur mina föräldrar gav mig. Alltså, jag tvivlar inte på att de älskar mig, men hur många gånger har jag HÖRT det i mitt liv? Öh, totalt kanske fyra gånger. Äh, för fan, exakt fyra gånger. Jag kommer ihåg varje gång!
Varför snåla på sånt?
Samtidigt finns det familjer där detta sägs hela tiden. Då kan jag tycka att det låter tomt...
Par som säger varje gång de sluta tala i telefon; jag älskar dig! Det är fint, men bara om det verkligen betyder något.
Men det gör det väl även om man säger det tusen gånger om dagen?
Ni hör nog att jag diskuterar med mig själv här.
Så här kan jag hålla på.
Fram och tillbaka. Å ena sidan och å andra sidan...

Vad har jag då kommit fram till?

-Kärlek kan det aldrig bli för mycket av.
-Säg det högt oftare.
-Men mena det. Alltså låt det inte bara bli en "tom" fras, typ hejdå.

Är det inte typiskt. Just nu i detta NU blir jag svårt provocerad av min 8-åring. Han och dottern hade en lek som spårade ur, och jag ropade argt åt honom för att han gjorde henne illa. Men jag ropade bara åt honom och hon var också delaktig så han käner sig kränkt. (Just nu växer en bomb inne i mig då han provocerar mig fruktansvärt: han står och slår en leksak i sin järnsäng så att det sjunger (nej det är för vackert) det låter helt enkelt fruktansvärt illa och jag vet att han gör det för att PROVOCERA. Jag försöker härda ut men känner adrenalinet öka, Jävla skitunge!) Samtidigt vet jag att springer jag ner nu och markerar argt att det ska upphöra då har jag en strid i minst trettio minuter. Med efterföljande ljuv försoning. Honom kan man inte vara arg på utan att krypa till korset sen och säga "förlåt att jag blev arg". Han sägar gärna förlåt, men aldrig först och lättnaden han erfar när vi gör det är avgrundsdjup. (Han slår fortfarande-hårdare och hårdare. Han ger sig inte.)
Jag pendlar mellan ilska och lugn.
Det beror på hur hårt han slår. Ska han aldrig ledsna?

Jag vet att han vill ha en konfrontation och han behöver det. Men jag är inte sugen på ett gräl. Känner att jag är trött på det. Vill ha nåt nytt. Så hur ska jag nu hantera denna situation. Skriva här tills han ledsnar? Då sitter jag nog här till imorgon för denna kille är inte den som ger sig.
Han är svår!
Mitt svåraste barn. Och mitt lättaste på andra sätt.
Han funkar inte som de andra tre. Bli arg, skälla lite, få mothugg, vi surar, vi försonas. Ganska snabbt.
Men inte denna lille vännen. (Grrr-som provocerar mig till galenskap!!!)
Jag har nu två val:
Gå ner och omfamna honom på en gång och få slut på allt-så funkar han.
Eller gå ner ta en fajt och sen omfamna honom.
Just nu när jag retas upp av hans jävla provocerande vill jag bara gå ner och SKRIKA på honom.

Han slår fortfarande-att han inte lessnar.



Hoppsan! Han slutade.
Han slutade faktiskt!
Undrar om han bara vilar handen.
Fy, det kanske är hemskt att INTE få en reaktion också när man kämpar så hårt för det.
OM han slutade och inte bara vilade armen ska jag snart gå ner och PRATA. Kanske gjorde jag rätt för en gång skull.
Han verkar ha slutat. Ska vänta en stund till och sen gå ner och se honom. höra honom. Skönt. Kanske en ny taktik med honom?
Annars har min taktik med detta barn varit att när han mest behöver det, och minst förtjänar det, dvs när han är bindgalen av ilska, omfamna honom, ösa vänlighet och kärlek över honom.
Detta skulle inte funka med mina andra tre. Om jag gör så med dem när de är arga (jag HAR provat) då blir de ännu mer ilskna. De stöter argt bort mig. Men min 8-åring, omfamnar jag honom mjuknar han i kroppen på en gång.
Allt rinner av och han öppnar upp för ett samtal på en gång.
Nu är detta ingen lätt taktik. Eftersom jag själv är arg.
När han var liten (detta upptäckte jag och utvecklade när han var kring två år) då var det lätt som en plätt att ta den lille killen i famnen. Men ju äldra han blir desto svårare blir det. Han är så otroligt arg när han är arg.
Men det finns inget annat sätt om man vill ha stopp på hans ilska. Visst låter jag mig provoceras många gånger eftersom han är en mästerprovokatör, och då har vi en fajt som eskalerar och blir hemsk. Han kan inte ta ilska. Det gör honom fullständigt oresonlig...
Det här ämnet skulle jag kunna skriva en roman om känner jag. (Har jag inte just gjort det?) Men nu måste jag faktiskt gå ner till honom och ta denna konflikt. Annars blev det ju inte rätt. Jag vägrar att låta detta rinna ut i sanden. Det tror jag gör mer skada. Han ville ha en konflikt-fick den inte. Kanske var det bara ett rop på min uppmärksamhet? Förmodligen. SÅ nu ska han få den odelat.
(Haha! Clara! Nu fick du så du teg! Fniss! Haha, trodde att jag packade!!!)
Kram från en mamma som funderar (för) mycket...