Jag klickar ibland fram bloggar som har en speciell rubrik på listan som finns på vår bloggagratis förstasida.
Jag råkade för nåt tag sen ramla in på en blogg som en ung tjej skrev. Den var så svart! Handlade om hennes anorexia. Hur hon lurade föräldrarna att hon åt men i själva verket gjorde hon inte det. Hon skrev hur hon äcklades av sitt fett och sin utstående mage och hur hon skulle få bort den. Hon skrev också att hon vägde 30 kilo!!! Det hade hon ångest för att de tvingat henne gå upp till detta. Hon skrev om nattsvart ångest och det var fruktansvärt att läsa.

Jag skrev en kommentar till henne att hon skulle prata med sina föräldrar och att hon skulle låta de hjälpa henne, att de älskade henne. Det var ett tag sen, jag minns inte exakt vad jag skrev-men jag försökte nå henne och jag tror jag skrev att jag var ledsen för att hon mådde så dåligt.

Hennes blogg var ett enda skrik på hjälp och samtidigt ett sätt för henne att få ut sin ångest och sitt hat mot alla som tvingade henne att äta.

Tänk, vad många ungdomar i vårt samhälle som mår så här som hon. Alla utvecklar ju inte anorexia, men många mår väldigt dåligt. Jag tycker att det är viktigt att vi vuxna förstår hur hårt det är "därute" för de unga. Jag tycker det är många som inte verkar fatta det.
Det är ett mycket hårdare samhälle än när vi som är föräldrar idag var unga. STOR skillnad. Respektlösheten är större, det finns inte lika många oskrivna regler, det finns större tillgång till droger, det finns mer våld och råare våld. Tjejer behandlas på ett mycket tuffare sätt. Tjejer ska vara sexiga redan i mellanstadiet nu.

Fy, jag blir skraj att skicka ut barnen i den världen. Fast de är ju redan där. Det kryper allt längre ner i åldrarna respektlösheten.
Det är vi vuxna som har låtit det bli så här.
Hur har vi lyckats med detta?
Vi har lämnat våra barn i sticket.
Jag blir skraj när jag plockar fram de här tankarna.
Jag lever i min lilla ankdamm. Allt är lugnt här än så länge. Inga stora problem. Då kan jag vara lugn. Det har inte drabbat mig ännu. Men det borde ju räcka att det finns ett barn därute som mår dåligt!!!
Oavsett om det är mitt eller någon annans.
Det är så många föräldrar som inte kan se att vi har ett kollektivt ansvar för våra barn. Det är ett jättedilemma detta! Vårt samhälle, vår livstil tillåter ju inte oss att bekymra oss för fler än våra egna.
Som tur är finns det ju många undantag. Men det räcker ju inte. Grundproblemet kvarstår. Idag lämnar vi barnen mycket vind för våg, framför tv:n, framför datorn och glömmer den viktiga samvaron. Vi glömmer att vara goda exempel. Att bry oss om varandra. Visa med handling vad det betyder att bry sig om andra. Även andra utanför familj och vänkretsen. Vi har så fullt upp med att leva våra liv, rusta våra hus, kämpa med våra egna problem. Det håller på att barka åt skogen!!!

Min bror gjorde nåt som jag är så imponerad av. Det var vinter och snö, han bor i Gävletrakten, och han var på väg hem från jobbet och kör genom centrum i det lilla samhälle han bor i. Vid pizzerian ser han någon ligga på marken. Han stannar bilen och går fram och ser att det är en av samhällets "A-lagare" som brukar sitta därutanför byakrogen om dagarna och skräna åt folk. Nu hade han lagt sig att sova i snön. Full förstås. Min bror ruskar honom och säger att "här kan du inte ligga-du måste gå hem, du fryser ihjäl". Fyllot mumlade något men ville sova vidare.
Så min bror baxar upp den utslagne, får honom på vingliga fötter, för honom till sin bil och lägger honom i sitt baksäte. Han har fått någorlunda liv i honom och fått ur honom en adress. Han kör hem honom till sin kvart och ser till att han kommer in. Sen åker han därifrån.

Jag blir så stolt över min bror! Jag kanske hade stannat-jo-det hade jag nog-men jag hade istället ringt på polis för att få dem att hjälpa honom. Jag skulle aldrig vågat ta in honom i min bil.
Efteråt hade min bror blivit lite ängslig att han kanske haft ihjäl honom- att han kanske hade behövt läkarvård eller magpumpning. För fyllot hade inte suttit på sin bänk på flera dagar efteråt. Så han hade lusläst tidningarna dagarna efter för att se om det fanns någon notis om plötsliga dödsfall i nån lägenhet. Men till slut hade mannen dykt upp på sin plats igen.
Notera vilka benämningar jag har på mannen ifråga hela tiden utom i slutet då jag kom på mig själv. Jag kallar honom A-lagare, fyllo, den utslagne.
Det här är benämningar som vi använder för att hålla distansen.
Vad vi egentligen ser är en människa i nöd. En människa som lider av en svår dödlig sjukdom; alkoholism.
Men vi ser ner på dem, kan till och med känna ilska mot dem när de sitter där på sina parkbänkar i solen medan vi andra måste arbeta och göra rätt för oss. Vi håller deras nöd ifrån oss med de här benämningarna. De har inte med oss att göra.
Men det är någons barn, någons förälder, någons syskon.

Hur ska jag knyta ihop de här tankarna nu då?

Jo, vart jag tror att jag ville komma är att vi måste bry oss om varandra mer. Inte bara familjen, släkten, vännerna, utan människor vi stöter på.
Alla. Är vi vänliga och bryr oss om allt vad vi orkar kommer det att sprida sig som ringar på vattnet.

Jag tycker folk många gånger är så extremt otrevliga i onödan. Ta en sån sak som en telefonförsäljare. De ringer dig mitt i middagen och vill sälja ett telefonabbonemang.
Klart du blir irriterad. Det ringer ju så många försäljare hela tiden och du är inte ens fredad i ditt hem. Men det är ju inte människan i lurens fel. Den som ringer gör ju bara sitt jobb. Ett jobb hon/han kanske tvingats sig ta i brist på annat. De försöker vara glättigt trevliga men blir så ofta totalt avsnoppade. Utskällda till och med. Det finns väl nästan ingen som inte blir lätt irriterad när det ringer försäljare. Men låt inte irritationen gå ut över den stackaren i luren som bara gör sitt jobb. Hitta på ett trevligt snällt sätt av avfärda försäljningsförsöken.
Det här är bara ett exempel. Man kan bestämma sig för att försöka vara extra trevlig med alla man möter en dag. Bara för att testa. Och så kan man känna efter hur det känns. Ett litet steg för den enstake ett jättesteg för mänskligheten???

Är jag pestig?
Är jag dum i huvudet?
Är jag frireligiös?
Nej, mest är jag väl jävligt NAIV. Det säger iallafall många till mig. Då brukar jag bli tyst.
Jag är naiv och "tror att jag är förmer än andra".
Är det nåt jag hatar så är det att få den kommentaren. Om man har tankar på världsförbättrande idéer, hur simpla och löjliga de än är, så kan någon komma med en sån kommentar. För det kan verkligen få en att känna sig dum. Aha, tror jag verkligen det? Vad hemsk jag är. Nej, jag ska genast sluta tänka och bli som alla andra så att ingen tror att jag tror att jag är förmer än dem.
Tillbaka på ruta ett.
Gör inget för du kan få skit för det!

Fanken vad mina tankar går här i månadsskiftet! Varenda inlägg är ju långa oavbrutna tankar...
Har jag fått mera tid?
Vad har hänt?

Måste gå och se varför det är så tyst.

 

Ingela

1 april 2007 10:41

Klart att man ska vara vänlig så långt man förmår, det är inte naivt. Bara man inte passerar gränsen till att låta sej bli trampad på och att inte respektera sina egna behov.

Och om telefonförsäljaren accepterar ett "nej tack" så finns det ju inget problem! Tyvärr blir de allt oftare ganska aggressiva och ibland rent av oförskämda och då finns det liksom inget juste sätt att avsluta samtalet.

http://www.kuoksik.blogspot.com

 

Persilja

1 april 2007 13:01

Håller med!
Men när de är så där aggressiva brukar jag tänka att de fått jäkligt mycket skit och blivit sådär därför. Man kan alltid säga "tack för att du ringde!" och så lägga på!
Men jag VET! Det finns alltid otrevliga människor överallt-men att vi inte ska nappa på deras försök att sprida skit omkring sig. För är det nåt som sprider sig fort så är det skit!!!

 

IT-mamman

1 april 2007 15:33

Alltså, du får säga till mig om du tycker jag klampar omkring på din blogg för ofta. Stalker-varning liksom! Men du skriver om så viktiga grejer. Och visst är det så, när man säger vad man tycker, så tror folk att man är en präktig människa. Men det behöver man inte vara. Man VILL bara att det ska vara bra.
I mitt jobb känner jag ibland en sån fruktansvärd tyngd av att känna för varje barn. Jag försöker se dom var och en som jag tror att deras föräldrar ser dem. Och då gör det ibland så ont. 25 barn + sina egna! Men ibland måste man distansiera sig, för annars går man under av hjärtevärk. Det är en svår balansgång.
Och det där med telefonförsäljare. En kväll ringde det en och frågade efter min man. Han var inte hemma. Försäljaren frågade när han skulle komma hem. Jag svarade att det kan bli sent "och då vill jag inte att du ringer, men tack ska du ha!" Superhurtigt och övertrevligt. Det lät helfåningt. Försäljaren lät förvirrad den stackaren. Men jag har själv blivit utskälld för ICA´s höga priser när jag satt i kassan, så man ska inte vara otrevlig i onödan.
Oj, vad långt det här blev! Som sagt: stalker-varning!

http://itmamman.wordpress.com

 

Persilja

1 april 2007 16:14

IT-mamman: Jag var tvungen att slå upp stalker för att vara säker på vad jag ska tycka om ditt "stalkande" Stalker: stjälk, skaft (nej) hög skorsten (ja, karln hennes är ju på taket men, nej) (ståtligt) skrida fram ja!, smygande jakt jaha! sakta tränga fram genom landet, ok. (Jag antar att uttrycket kommer från nån film jag missat eller nåt-uppdatera mig gärna. Gillar att få lektioner av fröken!)
Så du är hjärtligt välkommen att fortsätta stalka dig fram hos mig!!! Jag blir så GLAD när du varit här och lämnat små stalkeravtryck!!!
Det är just det du skriver om som jag tror skulle göra mig till en sämre lärare. Att inte kunna koppla bort barnen när man kommer hem! Men det är nog det som gör dig till en BRA lärare också, empatin. Det är därför jag högaktar och beundrar de flesta lärare. Tänk sånt lass ni får dra med att uppfostra barn. Ni är hjältar!!!
Och tack för att du fattade vad jag menade!!!

Kram!
Please come stalking soon!!!

 

Hundbiten

5 april 2007 09:45

Bästa blogginlägget på länge. Inte bara här då, utan över lag. Du är klok.

Jag kommer att tänka på en bok som jag läst halvt igenom - Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. Han är också klok emellanåt.

http://www.hundbiten.bloggagratis.se

 

Persilja

5 april 2007 10:35

Du vet inte hur lycklig jag blir för dina ord! Jag blir så glad att någon orkar läsa mina ibland väl så långa inlägg. Jag märker att det kommenteras mindre på såna här inlägg och tänker då att folk inte orkar läsa i denna snuttifierade värld vi lever i. Så när någon verkligen LÄSER blir jag skitlycklig!!!
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...