Till och med på toa lyckas lotten vara originell och rolig!
Kolla toapappershållaren!
Typiskt perfekt!

Bild tjyvad från Lotten.

Attans IT-mamman! Du är då jämt här och bryr dig!
Jovisst är det Lotten!
Jag har inte "upptäckt" henne. Jag har vetat om henne så länge jag varit i bloggvärlden och hållt mig borta så mycket som möjligt. Hon är FÖR bra!

Fan vad fort du avslöjade min hemlis! Jag skäms! Men är ändå avundsjuk. De är visst perfekta. I mina ögon. Sådär härligt slarvigt lyckade och lyckliga. Lyckas se snygg ut t o m på förlossningsbilder!!! Och har en bästis som hon delar liv med-hon har verkligen allt jag längtar efter! Hon är mitt ideal. Och skriver så bra så man dånar. SE! Nu hände det igen. Ett "problem" löstes i och med att jag bloggade om det. Nu kan jag ju inte annat än länka till detta underbarn. Och varje gång ni läser henne kan ni se en grön fyrabarnsmamma framför er.
Dessutom livnär sig människorna på sitt skrivande. Och har bloggträffar. IRL.
Och alla som kommenterar är så intelligenta och lika roliga.
Fy! Det borde vara förbjudet att vara sådär BRA.
Och det var idag när jag var in som måttet blev rågat för mig.
De har varit med i "hemma hos" reportage. SUCK!!! De bor i ett gammalt missionshus och allt är sådär charmigt rörigt.
Näe, vet ni vad!
Jag står inte ut!
Men hon är BRA! Och rolig att läsa. Det är lite sådär studentikost käckt.

Om OM nu någon länkar Lotten hit bara för att jag skrivit om henne så måste jag ju be om ursäkt!

Förlåt Lotten!

Du är ju från Luleå och allt. Det fattar du väl att jag bara skojade!

Du är bäst!

(Grrr-jag blir sakteliga grön!)

Men det känns bättre!

If you can´t beat them-join them.



(Ps! IT-mamman: du fattar att jag bara är låtsasarg på dig, va? Så jag inte skrämmer dig! Bra! "Rookie" som du är!)

Jag hälsade på hos Arga Mamman och kände verkligen igen mig i hennes bantningsteknik eller vad man nu ska kalla det. (Fniss!)
Jag är också sådär störd att om jag bara inte rapporterar det jag äter (hos den där typen som sitter på min axel och bevakar intaget) så räknas det liksom inte.
Jag försöker verkligen vara "duktig" och äter två knastertorra sportbröd varje morgon utan smör-bara med 17 procentig ostskiva på. (=duktig). Vad jag inte "rapporterar" är att jag äter upp de mackor som barnen lämnar. Rostade bröd med mycket smör och skinka eller kaviar. Gott!!! Det blir oftast kvar nån halva här och där.

Vid matbordet är jag också "duktig". När barnen äter vitt ris äter jag quinoa eller fullkornsbulgur men om det blir kvar på en tallrik är hushållsgrisen genast där och äter.
Ni förstår principen?
Så om jag höll mig till de offentliga måltiderna skulle jag genast nå min ideala drömvikt. Men jag gör så här varje dag. Äter upp från barnens tallrikar...
Fantastiskt självbedrägligt för jag går liksom på det. Varje dag.
Det är inte det att jag inte gillar min nyttiga kost. Jag gillar verkligen grönsaker och bönor och quinoa och kikärtor osv. Jag tycker det är gott. Men det saknas liksom något. Och det där jag saknar får jag varje dag ändå. Fast det räknas ju inte...

Jag brukar inte bli avundsjuk. Jag brukar anstränga mig för att inte bli avundsjuk. Jag orkar inte slösa energi på att vara avundsjuk. Men OM jag nu blir avundsjuk så förösker jag ignorera känslan och undvika objektet så försvinner avundsjukan förhoppningsvis.

Men nu är det en BLOGGare som jag är avundsjuk på!

Jag tänker INTE länka dit och jag tänker INTE tala om vem det är-för då kommer varenda kotte att sluta läsa mig eller ännu värre börja jämföra mig med denne bloggare.
Denne bloggare är så jäkla bra och begåvad och lyckad och snygg och glad och rolig och INTELLIGENT så jag blir helt matt. Dessutom lyckligt gift (om nu skribenten är ärlig) och värst av allt superbegåvad som förälder. Deras barn är välartade och intelligenta och kastar ur sig smarta/roliga/gulliga kommentarer så att bloggaren kan skriva om det. Hela familjen är involverad i bloggvärlden, partnern, pappan, syskonet, kompisar, vänner, bekanta.
Denne bloggare är alltså inte ens anonym och skriver ändå dråpligt om sin familj och livet.
Allt är så perfekt så man blir fan gaaalen!!! Och alla problem är så käcka och härliga. Inte ett moln svävar över denne människa.
Jag kikar in ibland-men avundsjukan gör att jag inte går in så ofta. Men varje gång blir jag helt klistrad och läser och irriterar mig på att det är så bra!

Visst är det lågt!
Visst är jag usel.
Jag borde ju tipsa alla om bloggaren med stort B.
Men det tänker jag inte göra.
Ni får hitta dit själv.

Så det så!
Jag är
AAAAVUUUUNDSJUUUUK!!!!!!

Bild lånad från denna.

Puuuuh!
Nu ger jag mig. (Som om jag hade nåt val-de kommer om 10 minuter.) Nu ser det ut som ett normalt hem som är rent men lite stökigt. Jag har inte hunnit diska efter middagen men det gör inget-då kanske värden får lite dåligt samvete att det tagit snart två veckor att få hit en garantireparatör. (Kan det ha att göra med att vi sagt upp lägenheten??? Nae!)

Kom på att jag måste gå och spegla mig. Om illusionen av att det är ett hem som alltid ser ut så här ska fungera, borde ju frun i huset se sval och belevad ut-inte svettig härjad med stirrig blick.) Måste gå och anägga svala looken.
Måtte jag hinna!

Inget rensar tanken som en rejäl städning. När dammsugaren går kommer de STORA tankarna-(såna som en del får efter ett visst antal öl, fniss!)
Så nu när jag dammsög kom en sån tanke till mig.
Ett slags klartänk.
Om man ser på mina (och Juuls) tankar om barn och respekt som jag skrev om tidigare så kanske detta att låta alla familjer ha sina egna värderingar, i förlängningen skulle utrota både mobbning och rasism.
Låt mig förklara;
Om varje liten familj hade sina värderingar och regler och sätt att vara, skulle det bli så vanligt med oliktänkande att man inte skulle reflektera över det. Ingen blir mer avvikande än någon annan. Det finns inget standardformat att avvika ifrån.
För är det inte många gånger så att det är de som vi upplever olika som eventuellt utsätts för utstötning?

Vi har vänner från Sri Lanka som bodde här och forskade. Mannen i familjen hade för vana att slänga skräp utomhus-(åt han en chokladbit kastade han papperet på marken). Det var många som blev arga på honom för det. Det såg illa ut och kanske extra illa för att det var en YTLÄNNING som gjorde det. Det blev en massa skitsnack i korridorerna om hans "beteende".
Vi berättade då för honom att det ansågs ofint att göra det och då slutade han förstås. I Sri Lanka fanns gatsopare som tog hand om skräpet. Det var självklart att slänga skräp för honom. En liten kulturkrock-men en sån som kanske sår ett frö av främlingsfientlighet. Om alla nu växt upp med respekten för andra människor kanske de direkt sagt till honom-klagat på hans BETEENDE-istället för att börja mumla bakom ryggen på honom.

Om alla barn (våra blivande vuxna) fått växa upp fullt respekterade för vem de är så får vi ju en hoper människor som mår bra och som har lärt sig att respektera varandra.
Och såna människor har jag svårt att tro ska kränka någon annan.
Visst låter det enkelt?
Det är ju inte så enkelt. ALLA måste ju praktisera detta för att det ska funka. Men nog är det synd att världen kryllar av kränkta människor som inte mår bra som måste göra andra illa.
Äh, jag blev nog för djup nu.
Tro nu inte att jag tror att JAG är perfekt. Jag är verkligen ingen som tål att granskas under lupp. Men jag försöker verkligen så gott jag kan. Och trillar dit i gamla beteenden titt som tätt. Gör som min mamma och pappa gjord emed mig-i all välmening.
Det är inte lätt att vara förälder-men det är fruktansvärt stimulerande och roligt!!!
(Oftast...)

Ett samhälle måste naturligtvis ha regler! Det är inte reglerna jag är emot. Men det måste vara regler som man förstår.
(Dumma regler är till för att brytas-oftast.)

Så här är det alltid, när man inte har tid kommer alla idéer. Och saknar man karaktär som jag så faller man för lusten.
Nu blev lusten att skriva för stor.
Det är IT-mammans fel/förtjänst Hennes kommentar fick igång min filosofiska hjärnhalva.
Jesper Juul-som jag tjatar om- skriver så klokt om barnuppfostran och hans egentliga budskap är att det inte behövs någon fostran. Att det räcker med att respektera människan i barnet, den barnet är, och framför allt att lära barnet att visa respekt mot andra. Så blir det en finfin människa ändå!
Alla regler vi har, som vi inpräntar i barnen, för vem är de reglerna egentligen?
(Hans ord har bitit sig fast för mig!)
Det här med att barnen ska äta fint och sitta ordentligt vid matbordet. Varför vill du det? Fråga dig ärligt!
Gillar du inte kladd, och stök vid bordet. Ok, då är det för att DIN gräns går där. Då visar du barnet var din toleransgräns går och barnet lär sig detta.
Men om du lär barnet att man ska sitta still vid bordet och äta fint med kniv och gaffel för att "man ska" det (i samhället, på dagis, hos kompisar osv) så är det ju inte nåt du står för själv egentligen. (Och detta märker barnet.) Om barnet är en sån som älskar att ta i maten med fingrarna eller måste skutta iväg ibland för att det har så svårt att sitta still- ja- om det är okej för dig-låt barnet göra det!
Kanske äter barnet bättre totalt sett om det får ta med maten till tv:n på kvällen. VARFÖR är det inte bra att äta framför tv:n? Tycker du att det funkar dåligt eller är det för att det "ses" som dåligt.
Det finns hur mycket exempel om helst på såna här "måsten" och varför vill vi att barnen ska lära sig detta?
Om man är riktigt ärlig med sig själv så tror jag det är för att man ska slippa "skämmas" när man är med andra "bättre drillade barn". För visst är det pinsamt om barnet springer fran och tillbaka till bordet och tar en tugga då och då. Men tycker du det är pinsamt när någon ser på och förfasar sig- och inte lider när bara familjen är med?
Då ska du ta dig en funderare! Det är alltså viktigare vad andra tycker än vad du själv och din familj tycker?

Det finns så många oskrivna regler:
mössa av inne,
sitta still vid matbordet,
inte slicka på kniven (jo, enligt en del är det ohyfsat)
inte prata med mat i munnen
inte somna vid tv:n
inte äta tutte längre än till typ fem års ålder
inte sova i mammas och pappas säng längre än till skolåldern
inte ha långt hår när man är kille
inte slåss och vara stökig om du är flicka
inte gilla rosa kläder och kärlek när du är kille osv osv

VEM har skrivit reglerna???

Fundera på det du!
Hur många av de måsten vi lär barnen har vi själv funderat ut? Hur många står vi verkligen för?
Hur många är skapade av konventioner i samhället och familjen?
Våga tänka själv! Se barnen-hitta formen för just dig och dina barn.
Vad funkar i vår familj-vad funkar för oss? Hur ska jag bemöta just MITT barn för att det ska känna sig respekterat. Hur vill jag bli bemött för att känna mig respekterad?
Jag har tolkat Jesper Juul så här och jag har fått en sån otroligt tankeställare.
Jag har slutat med många saker.

Dottern t ex som är ett yrväder och alltid lämnat halva tallriken för att hon inte klarar att sitta vid bordet så länge, nu äter hon mer och skuttar ännu mer! Och vi slipper en massa tadödpåätglädjen tjat.
Tack JESPER JUUL! Min guru!

Vän av ordning säger säkert att det blir synd om barnen att de inte får några regler med sig. Jag säger bara "tänk igen"! Läs vad jag skrivit en gång till.
Varje familj måste ju få ha sin egen ordning utan osynliga betungande måsten!
Om barnen lär sig att respektera andra människor så kan de ju finna sig i de olika regler som finns hos olika människor. Och ute i samhället. Världen kryllar ju av olika regler. Man får ju ha sin egen grundvärdering och så finna sig dit man kommer.
Regler-överallt-vem kom på dem? Vad är det som säger att de är bra? Ifrågasätt! Lite anarki skadar aldrig!

NU måste jag slita mig!
Bild: Dottern som man oftast ser henne.

Jag har (hade-jag tror det gått över) lampdille. Jag älskar ovanliga lampor. Helst gamla. Jag har en hel del och ingen är den andra lik. Från loppis kommer jag ofta hem med nån knasig lampa. Det är billigt att lämna in och låta en elektriker dra ny el om lampan är gammal, eller undersöka att sladdarna är hela.
Tänk att kunna göra en sån här pärllampa! Den här kostade 30 kr och all el funkade. Alla sidor är olika. Vilket jobb!