Direktlänk till inlägg 31 mars 2007
Har haft en lugn morgon med flera timmar av lugn och ro och då har mina tankar fått jobba ifred. Det är ju ingen lyx vi småbarnsföräldrar är vana vid-att tänka oavbrutna tankar. Jag blir så häpen varje gång jag får den här ron-jag tycker mina tankar blir så klara och liksom "stora".
Tyvärr kan det ju vara så att mina vanliga tankar är så sönderhackade och avbrutna och SMÅ så att jag tycker att alla mina långa oavbrutna funderingar blir stora. Av ovanan att tänka dem över huvud taget. Så därför kan det ju vara bra att sätta tankarna på pränt här i min blogg och liksom testa dess tyngd.
Mina lördagsmorgontankar har fört mig fram till en slags insikt. Jag har nått dit många gånger förr, men liksom glömt bort den och fortsatt i samma hjulspår av gammal ohejdad vana.
Det här med yta. Hemmet och dess ytskick. Spelar det roll egentligen om vi har de där tapeterna vi längtar efter, den där spisen som är så snygg och bra, de där läckra skåpluckorna och de där snygga knopparna?
Soffan i vardagsrummet, spelar det någon roll om den är ny eller gammal och nedsutten och måste tv:n vara en plattTV för att vi ska bli nöjda?
Våra kläder; blir vi lyckligare för att vi köper nya skor för tusenlappen, istället för att använda fjolårets som är ingångna och sköna ett år till? Och barnens skidutrustning; blir de bättre skidåkare för att de har nya twintips eller senaste täckbyxorna?
Naturligtvis är svaren på alla dess frågor NEJ. Det är ju säkert ingen som tror att svaret är ja.
Ändå, har man de här diskussionerna med sig själv och barnen hela tiden. Det är ju en ständig, evig kamp att stå emot konsumtionssamhället. Hur mycket insikt jag än fått i denna frågan trillar jag alltid dit och blir en del av det. Trots att jag så många gånger bestämt mig för att stiga av.
Det går fan inte!
Okej, det kanske räcker att vara en medveten konsument, köpa kravmärkt, rättvisemärkt (båda är rätt omöjligt att göra här i Kiruna). Något jag gör väldigt medvetet är att köpa begagnat.
Det är inte ofta jag köper nytt. Men hur jag än vrider och vänder på det är jag en stor del av konsumtionen. Jag är en konsument som trillar dit titt som tätt. Känner till och med viss lycka av att köpa saker. Så något är ju fel!
Jag har inte nått dit jag vill. Det är som att man flyter med i kommersen. Det där härliga karnevaltåget full av vackra färgranna lyckliga människor. Jag vill också glida med-vara med på festen. Jag vill inte stå bredvid och vara grå och trist. Hoppa på, tänk inte, flyt bara med!
Sen kommer den där stunden förr eller senare då man känner sig tom och innehållslös. Då vill man hoppa av.
Det är inte många veckor sen jag sveptes med av mig själv och min köplust när jag ägnade massor av energi åt att välja tapeter och stil till vårt nya hus.
Som tur var hade målaren inte tid att ställa upp och jag fick en ofrivillig men ack så välkommen paus. Jag hann tänka lite. Jag hann använda knoppen ett tag. Jag vill ju verkligen inte förvandla vårt gamla hus vi köpt till ett modernt fräscht boende i ett vingslag. Jag vill att processen ska gå långsamt. Visst vill jag sätta prägel på mitt hem, men det ska inte gå för fort, det ska inte inredas för att jag ska få visa upp min oklanderligt fina smak. Det ska vara vårt hem, där vi ska leva och göra saker. Det spelar ju f-n ingen roll om tapeten är ful. EGENTLIGEN.
Jag har verkligen svepts med av detta med inredning. Fast jag kanske kan kategorisera min inredningsstil till lite konstnärlig bohem, lite intellektuellt stuk med mycket böcker och medvetna signaler som begagnade 70-talstyger och lite anti modernt...
Men allting är så genomtänkt! Egentligen. Om jag är riktigt riktigt ärlig.
Fast det ska se ut som om jag inte tänkt. Lite omatchat sådär. Men inte en pryl har passerat utan min godkänd stämpel.
Ett exempel:
Disneytryckta kuddar inköpta på Jysk i 100% polyesterlurv är en sån sak som inte får godkänt av mig. Hellre en hemsydd kudde av mig. Och visst, då har jag ju tagit ett medvetet beslut att inte konsumera, men frågan är varför.
Varför släpper jag inte in den där polyesterkudden?
OK, jag gillar naturmaterial bättre, jag gillar inte disneys monopol på ungarnas barndomsupplevelser, jag gillar inte att köpa nytt.
Men ligger inte sanningen lite närmare om jag säger att jag tycker det är DÅLIG SMAK.
Jag är rädd att det ÄR närmare sanningen. Jag är "rädd" för vad det ska ge för signaler om mig och min smak.
Jag är lurad. Jag lurar mig själv.
Jag vill skapa ett hem som jag "står för". Men inför vem?
Jag vet inte om någon som läser detta fattar hur enormt ärlig jag är just nu. Jag hoppar på mig själv för något som jag verkligen skäms för.
Att jag är en snobb.
En jävla snobb!
Jag har verkligen inte befriat mig från vad andra ska tycka om mig ett endaste dugg.
Isåfall skulle jag ju kunna flytta in i huset vi köpt utan att åtgärda en endaste detalj.
Bara bo och använda allt. Precis som det är.
Men jag vill ju bara ha det vackert omkring mig?
Vad är det jag vill åt?
Jag vill åt min känsla att det faktiskt spelar någon roll vilka tapeter som hänger på en vägg.
Om man verkligen hårddrar det så ska det ju inte spela någon roll. Det finns en vägg, den ger skydd mot vinden. Punkt.
Fattar någon vad jag menar?
Jag BLIR gladare om väggen är snygg i mina ögon. Men varför? Varför bryr jag mig om det?
Tänk om jag vore blind. Då skulle det ju inte påverka mig ett endaste smack.
Suck.
Jag fattar inte riktigt själv min poäng.
Jo, att jag skulle vilja bli så befriad från mitt MATRIX att jag inser att även det medvetna konsumerandet är en slags lögn.
Att det som verkligen betyder något inte har ett endaste dugg med konsumtion att göra.
Att skapa själv ger äkta lycka. Men jag kan ju inte tillverka allt jag behöver hur gärna jag än vill.
Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Utsätts för dess hysteriska påverkan hela tiden. Reklam, människors grupptryck, alla intryck man får så fort man går utanför dörren handlar om att konsumera mera.
Och jag blir bara olycklig av det.
Jag vill inte delta. Men jag gör det. Hela tiden.
Vad kan jag göra då? Sätta mig i en koja i skogen och äta lavar och mossor?
Nej, jag måste finna ett läge som ger mig frid.
Men jag orkar inte stå emot!
Och då känner jag mig dålig.
Jag gillar ju inredning och mode. Det ger mig nåt, och det är det som gör mig lite beklämd. Jag har gått på´t!
Tillägg 2/4: Läs kaffeflickans inlägg-hon klarar av att beskriva vad jag egentligen vill säga med betydligt färre ord!
HÄR finns jag nu! Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...
Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!! I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...
Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka! Tvätt som inte s...
Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...
Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.) ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 |
6 |
7 |
8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | ||||
|