Sov-sov-sov!

Hade glömt att dra ner rullgardinerna i vårt (tornrum)sovrum med tre stora fönster åt tre olika håll så jag vaknade tidigt. Det gick liksom inte att komma undan ljuset. Fast alla andra som ligger däruppe nu sover fortfarande. Det är bara tioåringen som inte kommit tassande i natt, för har har två övernattande kompisar.
Apropå IT-mammans inlägg började jag fundera på vad man själv har för mammastämpel.
Ställeralltiduppmamman titeln har jag säkert (eftersom jag nästan alltid är den som skjutsar överallt (fast det kan bero på att vår bil har sju säten.) Jag tror också att jag har titeln snällmamman. (Eller barnen kanske säger sjysta morsan.) Snyggmamman tror jag inte att jag lever upp till (ni har ju sett fötterna) och ordningsmamman går fetbort. Om jag blir kallad snällmamman av barnen och särskilt av andras barn så blir jag säkert kallad svekmamman av föräldrarna eller mjäkmamman. För om mina barn frågar om de får ha kompisar som sover över svarar jag (i princip) alltid ja. Frågar de om de får baka svarar jag ja. Om de får sy? Ja, om de får springa till OKQ8 utan jacka fast det är minus 20 grader? Ja. Om de får spränga en liten raket från balkongen? Ja. Det finns inte så mycket jag säger nej till. Jo, onyttigheter är jag bestämt mot. Frågar de om läsk på veckorna säger jag definitivt nej och vill de gå på hamburger restaurang säger jag nej utom några gånger per år, men de frågar säkert en gång i veckan. Och stanna hemma från skolan frågan ger ett rungande NEJ Så mina barn tycker absolut att jag många gånger är DUMmamman.
Men de som bara ser en liten del av mitt mammaskap t ex andras barn de tycker nog att jag är SNÄLL.
Hos oss får man göra det mesta.
Och hos en del får man knappt göra nånting-verkar det som.
Detta var ju Lantliv inne på när det gällde ordning, att en del har sån ordning hemma att man tänker "stackars barn".
Det kan man ju inte beskylla oss för. Kanske tänker man stackars barn ändå, men då av motsatta skäl. (Stackars barn att växa upp i den där skiten!)
Men jag tycker faktiskt att jag måste tänka igenom svaret "ja" / "nej" väldigt noga varje gång jag får frågan Får jag...?
För att säga nej måste jag ha giltiga skäl.
Om de frågar om de får baka t ex. Ska jag då säga nej för att det blir så stökigt i köket? Nej! Ska jag säga nej för att vi inte har ätit ännu. Nej, de kan ju spara bakverken. Ska jag säga nej för att det bakades igår? Nej, träning ger färdighet och ingen ids baka alla dagar året runt-så det är ju bara en bakperiod som pågår.
Jag måste alltid rannsaka mig själv varför jag vill säga nej. Om det finns en bra orsak att säga nej som jag tydligt kan ange för barnen då tar de mitt nej direkt och accepterar det. Men säger jag nej av slentrian eller för att jag får spader av alla önskemål jämt, ja, då kommer tjatet:
-Snälla!!! Vi lovar ditten och datten om vi får, snäääälla!
Och så kommer alla motargument.
Så jag hoppar över det där slentriannejet. Vi hamnar ändå på ja så småningom ändå. Nu säger jag ja till det mesta och det funkar HUR bra som helst.
Igår frågade jag 10-åringen om de inte kunde sova hos en av de två som skulle sova över, eftersom 8-åringen var hemma från skolan (förkyld.)
Nej, svarade 10-åringen. Det går ju inte!!!
Varför det då undrade jag. Jamen vi ska ju baka och sen tänkte vi köra tv-spel. Man får aldrig baka hos någon annan och så får man inte vara uppe längre än till tio hos de andra!!! Det gåååååår inte!!!

Är det jag eller de andra som är bra? Är det inte bra med ordning på torpet och fasta regler?
Jag tror att vi är bra allihopa! Det är bara det att jag funnit en form som passar min personlighet. De andra har en form som passar deras. Och sen tror jag faktiskt att barnen överdriver lite. De får VISST baka hos andra. Men kanske inte själva, och inte spontant, när DE vill. Varför jag kan tolerera det är ju för att jag inte måste in och städa upp kaoset direkt. Jag har inte det i mig. Det kan gott ligga där i köket och så tar vi rätt på det dan därpå. De städar faktiskt undan själv, men det är ju aldrig direkt tiptop ändå. De blir alltid nån bunke här och där som de glömt och nån slickepott som hamnat på en stol och lite mjöl på golvet och socker i skafferiet osv.
Det är ju bra att vi är olika som föräldrar och accepterar varandras olikheter!!!
Jag har funnit en form som funkar och barnen verkar tycka den är skön eftersom vårt hus ofta är fullt med kompisar.
Det finns inte så mycket som kan stökas till heller-det är redan stökigt och det tror jag barn gillar.
Det blir avspänt.

Sen tror jag att jag nog är loosern i sammanhanget om man måste titulera sig.
Egentid: Ingen. Tid att vårda relationen: Ingen.

Men nu har det blivit så här och det funkar.
Kanske blir vårt Lulehem helt annorlunda?

Ordningsamt (vi ska ju inte ha några prylar juh!), tyst och elegant, liksom lite högtidligt...
Alla som kommer in blir dämpade av den milda skönheten i 1800talsväggarna och allt det vita. Mitt vita ljusa hem. Som aldrig blir smutsigt, (det finns centraldammugare! det kanske blir värsta nöjet att dammsuga) och barnen kommer BARA att vara utomhus och gulla med alla djuren så om några barn kommer till oss är de utomhus hela tiden och vi kommer att äta picknick under björkarna varje dag. Grilla pinnbröd och dra upp morötter direkt ur jorden som vi knaprar på tillsammans med kaninerna.

Men Nu är det dags för morgonkaffet! Nu har jag inte tid att sitta här och drömma längre!

Bild: Dottern som försöker hypnotisera leksakshunden.

 

Dubbelörnen

24 mars 2007 09:24

Alla gör vi väl så gott vi kan som föräldrar. Vi har alla våra egna lösningar för att få vardagen att fungera. Sedan behöver ju inte mina lösningar vara dina men därmed behöver de heller inte vara bättre el sämre. Jag är också en ja-sägare... ser du ju fr min gårdags blogg :) Men vad gäller andra saker kan jag vara en total NEJ sägare... ;)
Tror nog vi duger som vi är oavsett, curling, loosers el what ever *skrattar*
Kramar

http://karljohansgarden.blogspot.com

 

Persilja

24 mars 2007 09:45

Precis!!!
Alla sätt är bra!!!
Men klart grabben ska ha skjuts!!! (Du har ju loooovat, remember!) Och vad blir det för cykel? Måste uppdatera sonen så att han får drägla lite!

 

IT-mamman

24 mars 2007 18:03

Alltså, i vanliga livet stämplar jag inte folk (vill bara förtydliga detta). På bloggen sätter jag etiketter hej vilt, men halv på skämt. Jag känner mig inte som en IT-mamma, men skulle gärna vilja bli en. Bara så du inte tar stämplarna för mycket på allvar!

Jag är nog både Nej-mamman och Ja-mamman. Nej till bakning när jag är dödstrött och inte orkar springa fram och tillbaka mellan sängen och köket och svara på alla frågor om allt. Men oftast Ja till bakning.
Mellanbarnet småäter JÄMT och har usla tänder, så där är det ofta Nej om han frågar om ett artonde mellanmål. Häromdan sa han att han inte skulle fråga om mellanmål mer, för det kostar ju pengar med mat. Då blev jag skraj. Trodde han att jag sa nej för att vi inte hade råd med mat till honom?? Hade jag inte sagt att det var för hans tänders skull? Jo, det hade jag. Men hjälp - att han skulle missuppfatta det så!

http://itmamman.wordpress.com

 

Persilja

24 mars 2007 18:37

Det var ju dina etiketter som var så bra! Nytänk! Stå för det, det var inspirerande! Jag är både curling-snål-snäll-dum-trött-ilsk-rabiat-hycklar-skojar-kultursnobb-torr-präktig-galen-tok-slamsiga-glömska-jysta-idiot-dårfink-ställaupp-kalas-bull-slö-arbetsammamamman . Alltihop på en enda gång! Det enda jag inte är för tillfället är karriärmamman-men det ska jag bli! Snart! så fort som möjligt. Ska bara...

 

Lantliv

24 mars 2007 20:05

Jag ska absolut inte ta udden av dina romantiska fantasier om hur det är att bo "på landet" inte alls : )
- Är det någon som vill följa med och hämta mat till djuren. Ni kan få köra traktorn om ni vill?
- Näää det är ju så trååååkigt, jag vill se på disneychannel...

 

Persilja

24 mars 2007 20:47

Hoho! Jo, jag fattar! Enda sättet är att snörpa eltillförseln och sluta elda-då kanske de följer med för att hålla värmen...

 

Bagarberta

24 mars 2008 09:29

Precis likadant i vårt hem. Baka? jamen visst gör det. Men försök att följa receptet litegrann :-)och lämna gärna lite till oss andra.

Här får barnen och ungdomarna ta plats och synas och höras men så trivs dom också.

Vårt hem finns med på massor av filmer, som gjorts av sonen på gymnasiet. Jag närapå svimmar när jag ser stöket men jag ser också det hemtrevliga och mysiga.

Jag tycker att det verkar vara trevligt att få vara med i er familj.

http://blogg.passagen.se/sonbjo

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...