Alla inlägg den 18 mars 2007

Av Persilja - 18 mars 2007 20:11

Kan ni tänka er! Maken skulle se basket och barnen ska sova och ligger och varvar ner med diverse litteratur; Knasen(8åringen), Kalle-Anka pocket(12-åringen), Eragon (fantasyroman för barn/ungdomar)(10-åringen) och DN:s kultur bilaga (6-åringen.)
Haha! Jag bara skojade; hon läser en Winxtidning!

Jag har hängt min sista maskin för ikväll, diskat en mastodontdisk (diskmaskinen fortfarande trasig!), utfodrat fyra vargar sin kvällsmat, nåja tre då. Dottern åt en korv vid fem och är fortfarande mätt...och behåller maten! Jippi!
Så jag fick en stund "över". Vad gör jag hellre då än sätter mig vid datorn och sköter min mejlkorrenspondens och bloggar runt lite.
Det snöar söderut. Det blev ett bakslag på våren. Det finns lite "rättvisa". (Förlåt alla sörlännigar som deppar över vädret!)

Av Persilja - 18 mars 2007 17:12

Jag har alltid sneglat på läraryrket. Älskar ungar och skulle trivas i miljön. Känner mig väldigt bekväm i skolan som förälder. När man läser Ericas och IT-mammans bloggar blir suget större. De har glöden och passionen för yrket. Underbart! Säkert får man kämpa mycket som lärare. Mot "hur det alltid gjorts"mentalitet, mot låga anslag, mot gnälliga, krävande föräldrar och bortskämda barn och kanske mest med barn som är osedda hemma och söker bekräftelse genom att vara stökiga i skolan. Allt detta plus säkert en massa andra faktorer ska de kämpa med och ÄNDÅ kunna vara bra förebilder och fostrare till våra barn. Jag tycker att det är alldeles för lite föräldranärvaro i skolan idag. Lite grann beror det nog på att vi föräldrar inte känner oss riktigt bekväma i klassrummet när lektionerna pågår. Kanske känner vi lärarens olust, för säkert känner vissa lärare lite olust över att en förälder sitter där bak och lyssnar. Men om vi som föräldrar deltar i lektionen på ett aktivt sätt känns det mer naturligt för alla inblandade. Man kan prova gå till ett barn som räcker upp handen (även om det inte är ens eget) och fråga om man kan hjälpa till (om läraren är upptagen med en annan elev). Man kan sitta bredvid sitt eget barn och hjälpa till. Man kan delta vid utflykter, skridskoåkning (knyta skridskor!) eller komma och vara rastvakt och låta läraren gå in och dricka (äckligt? hihihi) kaffe. Det finns massor av dagar då man kan finna en roll i skolan om man känner sig obekväm med att sitta som åhörare.
Men det är nog inte bara tungt och motigt att vara lärare; det är nog det mest underbara jobb som finns ibland! Tänk de får spendera timmar med våra barn. De spenderar säkert många gånger mer tid med våra barn än många föräldrar. Jag blir avundsjuk!
Jag vill också jobba med barn!
Men jag är en usel pedagog! Jag vet inte om man kan lära sig att bli pedagogisk? Man läser ju pedagogik men jag vet inte vad det innebär. Är det en teknik som man kan lära sig att tillämpa?
Hur gör man när man får lust att strypa ungen som inte fattar hur jag än förklarar? Hur gör man när man känner att det HÄR barnet (eller dess föräldrar) kan jag bara inte tåla. Det måste ju komma stunder då man känner sånt. Hur hanterar man sånt proffsigt? Får man lära sig det på lärarutbildningen???
Näe, jag är nog inte ett lärarämmne!

Men dottern äter en korv nu!

Av Persilja - 18 mars 2007 16:23

Har nu kört tre maskiner...når nog inte mitt mål med sju idag. Det skulle hursomhelst INTE vara slut smutstvätt även om jag hade kört sju maskiner. Det är den bistra sanningen...Möjligen sjutton. (Jag SA ju att jag släpade efter med tvättandet...)
Våra garderober verkar bygga på att viss andel är smutsigt annars blir det för fullt där. Om alla kläder var rena skulle de inte rymmas...Det måste alltså flyta omkring diverse kläder i hemmet och viss andel måste ligga i tvättkorgarna. (Jag har fyra!) (plus några ikeakassar med sånt som inte är så bråttom Snickarbrallor, bytadäckbrallor, sommarstugedukar och sommarstugesängkläder osv...
(Jag skäms!)
Skulle min svärmor gå in i vårt förråd där tvätten trängs skulle jag på fläcken dö av skam. Hon är en sån som har en tvättkorg modell cykelkorg som hänger så käckt på trappräcket ner till deras källarvåning. Den tömmer hon dagligen och tvättar naturligtvis undan direkt. Sen stryker hon allt till och med svärfars kalsonger! Tihi! När min man och jag flyttade ihop tog jag snabbt ur honom dessa fasoner. Han var dock tvungen att skaka sina fillingar mjuka innan han kunde ha dem (när de nu var ostrukna...) Haha!!! (Han får naturligtvis stryka sina kalsingar själv, men se så viktigt var det ju inte...) Numera är han en härdad hårdhudad man!

Men vad jag i själva verket loggade in för att blogga om var det fantastiskt livsavgörande problemet SLADDHÄRVOR.
Det är verkligen ett problem i mitt liv! Iallafall just nu när jag tar en paus från dammsugningen...
Det finns nog inget som retar upp mig så mycket som trassliga sladdhärvor.
Till tv:n i vardagsrummet finns det följande sladdar, tre stycken scartkablar, en till vhs:en, en till DVD:n och en till boxern. Det finns fyra stycken elkablar som går till samma apparater plus tv:n. Det finns SJU stycken sladdar som går till (makens impulsköp) hemmabion.(Sex högtalare och en subwoofer.) (HATA!!!) (Inte maken-hemmabion!)
Alla dessa sladdar ska då ligga fint hoprullade bakom tv:n i den ideala världen. I vår värld måste scartkablarna dras ur och sättas i varje gång det ska bytas mellan VHS:er och DVD:er och jag har naturligvis lärt alla barn hur de gör detta själva så att jag ska slippa springa och ta i dessa sladdar (och bli arg) i onödan. Men varje gång jag dammsuger blir jag kollrig! Folkilsk! Gaaalen!!!! Jag verkligen HAAAATAR dessa sladdhärvor som blivit under veckan när scartkablarna snurrat sig flera var runt varann och alla andra sladdar som ligger där bak. Till detta kommer DAMM. I gruvstaden dammar det mer än någon annanstans. Malmdamm är svart och sotigt och tränger in genom allt. Så dammsuga måste man.
Sladdhärvor och damm. Livet vore trevligare utan!
Det sladdlösa samhället är nog snart här! Fast med det får vi signaler i luften som säkerligen inte är så nyttiga.
Men får jag välja (just nu) på osynliga dammfria signaler och trassliga dammiga sladdormbon-ja då är valet enkelt!
Bild lånad från SR Men min härva är minst lika imponerande. (Vore kul att höra en Feng Shui expert uttala sig om hur man kommer runt den dåliga chi som sladdhärvor utstrålar!)

Av Persilja - 18 mars 2007 12:31

Att läsa andras bloggar gör att man får uppslag till saker att skriva om! Särskilt jag då, som har en enorm skrivklåda just nu. (Det märks väl.) Skrivlustan är något som har fått stå tillbaka så länge nu, så när jag släppte på spärren blev det som en fördämning som brast. Jag har så mycket att skriva om!!!
Intressant eller inte struntar jag i. För mig, just då jag skriver brinner intresset!
Jag vill nu skriva om att visa uppskattning, inspirerad av IT-mamman.

Varför är vi så snåla med att visa uppskattning? Det är ju något man kan slösa på hur mycket som helst!!! Det genererar ju bara glada människor som får kraft att orka lite till. Ta lärare till exempel. Hur ofta får de höra att de gör ett bra jobb???
Inte ofta tror jag.
Men oj vad många som klagar!!! Ibland ringer föräldrar till mig och klagar på nåt som jag själv ofta är tacksam för. 12-åringens lärare t ex är ganska sträng, men har å andra sidan en av skolans bästa studiemiljöer. Han kämpar hårt att hålla vissa regler och kanske är han väl hård ibland, men han gör en megainsats för våra barn-VARJE dag. Han får klagomål av en del föräldrar för att han inte accepterar att de slåss, säger fula saker till varann, bryter mot skolans överenskomna regler osv. När de klagande föräldrarna ringer mig brukar jag lyssna men sen peka på vad han faktiskt GÖR och försöker få dem att se hans mening med sitt agerande. I grunden är de oftast väldigt nöjda med hans insats, men glömmer den, så fort han har haft en konfrontation med just deras barn.

Nå, för att återgå till "att visa uppskattning" så verkar det som att man absolut inte ska visa så stor uppskattning till lärare. Jag vet inte vad man är rädd för; att man fjäskar, eller att man försöker vinna fördelar för sitt barn?
Jag har haft som tradition sen äldste pojken började sexårs att varje år i december baka pepparkakor till hans klass. Vi bakar tillsammans och dekorerar med namn, eller mattetal eller annat. Det har alltid uppskattats enormt av både lärare och elever. Sen har jag fortsatt med det i alla barns klasser så nu är det lite av en pepparkaksindustri hos oss i december då vi ska bjuda fyra klasser på hembakta pepparkakor. I år blev dock 10-åringen tveksam till karusellen. Han sa att det i fjol kommit lite negativa kommentarer från en del klasskompisar. Han ville inte framstå som en "fjäskis". De andra tre hade dock sedvanligt med sig kakorna till skolan. Efter en vecka ville dock tioåringen ge sin klass också-han hade övervunnit känslan att det var fel. Hur kan tanken över huvudtaget finnas?
Hur kan det bli fel att vara generös och visa uppskattning? Hur kan det feltolkas?
Det säger lite grann om det samhälle vi lever i. Ingen ska sticka ut, man ska vara som alla andra. (Kanske är detta bara typiskt för detta samhälle vi lever i här? Hoppas!)
Jag hoppas att mina barn fått känna mer uppskattning än misstänksamhet på deras gåvor.
Vissa år har de haft med röda geléhjärtan till alla hjärtans dag och knäck har vi också ibland bjudit på kring jul.
Idén med pepparkakorna kläckte min son när han var sex år. Ett oförstört barns godhet utan minsta baktanke blev en fin tradition som vi håller benhårt på!

Häromdagen, när jag hämtade dottern i skolan, och fick en pratstund med fröknarna, berättade de att de hittat ett brev från mig i sina papper. Ett brev jag skrev för sex år sedan. Jag hade skrivit ett julbrev där jag tackade fröknarna för hur bra de varit för min son hans första skoltermin. Jag hade fullkomligt glömt bort det där brevet (har ju problem med minnesbanken), men de sa att det var första gången de fått ett sånt. Jag skojade och sa att jag numera tog de för givna. Men så lite det behövs för att göra en annan människa glad.
Jag går och bär på en idé att sätta in en annons i annonsbladet här på orten när vi flyttar och tacka alla lärare (och övrig skolpersonal) för dessa år då de varje dag gjort insatser för våra barn. Jag känner sån tacksamhet! Men jag törs inte göra det FÖRE vi flyttar. Eftersom det då kan "drabba" barnen negativt.
Sjukt, ja, men risken finns. Min tolvåring skulle inte vilja att jag gjorde nåt sånt!
Det är LÄTT att ge beröm. Det är LÄTT att visa uppskattning. Det är LÄTT att glömma att göra det. men om man börjar så kommer det av sig självt efter ett tag. Och kom ihåg att människor inte är tankeläsare! Man tänker så mycket gott men glömmer att säga det högt!

Av Persilja - 18 mars 2007 11:50

Suck. Fick i lillvännen lite vatten, men det kom upp nästan direkt. Hoppas hon somnar så hon inte känner törsten, så hinner magen lugna sig innan hon dricker. Det är så jobbigt att se andra kräkas. Man riktigt känner hur illa de mår!
(Är glad åt bloggandet IGEN när jag nu lätt kan gå tillbaka och se när det var magsjuka i familjen senast!)
Måste slå ett slag för en av mina favoritförfattare Uuve Snidare. Jag har många av hennes böcker men saknar denna. Den står på önskelistan!
På adlibris kan man nu köpa Jesper juuls bok "Här är jag vem är du" om barn för endast nio kronor!!!
Passa på ALLA ni som har barn - det är en bok man inte bör missa. Han skriver om det som är självklart men som man många gånger glömmer för att man fått så många andra dumma råd och i stundens osäkerhet gör man som man lärt sig eller som man får rådet att göra. Läser man denna bok då och då och påminner sig om vad som är viktigt så kan man bli en lyckligare förälder och jag tror barnen blir lyckligare också. Den handlar om ömsesidig respekt mellan barn och vuxna- ja mellan alla människor. (Lärare-elever/vuxna-vuxna/barn-barn osv. Självklara saker, men inte alltid så lätt.

Av Persilja - 18 mars 2007 10:51

En tvättmaskin jobbar-snart dags att hänga. Dottern gick och blev magsjuk. Hon har kräkts på tom mage nu i en timme-stackars liten. Nu ligger hon i storebrors säng och vill prompt att jag ska sitta här vid datorn och göra henne sällskap. Ja, tack, om hon nu så gärna vill, det är klart jag gör det! (Så jag fick bonustid här vid computern!)
Hon somnar nu verkar det som, hoppas det stannar av så att jag kan få i henne lite vätska snart. Hon är så tunn och liten att utorkningen går fortare än hos en annan. Det gäller att vara på sin vakt, annars börjar hon må så himla dåligt med huvudvärk och så.
(Vad bra med bloggen! Nu kunde jag lätt kolla när det sist gick magsjuka i familjen! Perfekt med dagboksskrivandet!!!)
Mulet och snö ute. Fy bubblan. Har kikat in hos några trädgårdsbloggare och fått mitt lystmäste. Borde låta bli-jag blir så knäckt-men jag kan inte. Måste plåga mig själv med deras vår.
Borde lägga upp en rad med norrbottniska bloggar som jag kan gå in hos under vårmånaderna. Och känna lite samhörighet.
På designtorget i Stockholm hittade jag såna här! Jag trodde jag kläckt idén själv, men antagligen har jag sett dem förut och omedvetet kopierat. Fast det finns möjlighet att jag kom på det själv, storleken var en helt annan och formen är ju mycket enkel så det är ju inte så svårt att komma på själv...
Fast man ser så mycket som registreras omedvetet. Flödet är ju gigantiskt och hjärnans kapacitet ännu större. Vissa människor (särskilt jag då) har fel på kommunikationen till minnesbanken och vet inte hur oändligt mycket som är lagrat därinne. Vi underskattar vårt bildbibliotek. Eller har fel på söksystemet. Borde jag byta sökmotor?
Såg någon Vetenskapens värld för något tag sen- där de spekulerade i huruvida hjärnan snart skulle kunna kopplas ihop med en dator. Scary! Men det blir absolut säkert av. Inom en snar framtid. Då kanske en sån som jag får bättre ordning däruppe. Kanske kan jag då koppla in nån dator som bygger upp ett enkelt mappsystem; inredning, stickning, naturbilder, minnen, önskningar, drömmar, namn, händelser, årtal. Häftigt vore det!

Av Persilja - 18 mars 2007 08:41

Nu börjar barnen vakna ett efter ett. Först kom 10-åringen med övernattande kompis, de var sugna på att ligga och dra sig och se film, så de ställde sig vid DVD-hyllan och började diskutera. Efter en stund tassade 6-åringen upp. Hon börjar alltid dagen med att sitta fem minuter i min famn. Så jag fick en varm skön levande filt på mig här vid datorn. Kan det bli bättre. Nu när hon gått fryser jag!
Hon satte sig att se fyrans barnprogram. Efter ca tio minuter kommer hon skuttande och väcker sin närmsta storebror "Det är Svampbob! Det är Svampbob! Vakna!!!" Varpå han vaknar och masar sig till soffan med täcket i släptåg. Nu är det bara tolvåringen som ska vakna. Han får sova. Ett tag till iallafall.
Idag har jag inga sysselsättningsproblem. Bör tvätta, tvätta, tvätta, tvätta! Och vika tvätt. Hoppas jag hinner med sju åtta maskiner för jag släpar verkligen efter med en hel massa tvätt. Mycket sängkläder. Jag får hänga inne i lägenheten. Skulle önska att jag kunde hänga tvätt som på bilden. Men SNART får jag det!!! Det är bara två månader kvar tills jag kan gå ut i min egna trädgård och knyta upp linor i mina EGNA träd!!!! De är fantastiskt!
Jag är SÅ tacksam till min lyckliga stjärna!
Bild lånad från denna duktiga fotograf.
Gör ett besök!

Av Persilja - 18 mars 2007 08:07

Vaknade tidigt fast jag lade mig först vid halv två.
Omkring tjugo över ett på natten händer det nåt i Kiruna. Det sprängs i gruvan! De spränger loss malm som de bryter under dagen. När de spränger vibrerar huset till. Man hör en smäll också. Ibland skjuter de extra starkt och då kan något skaka ner i huset. Det är som en liten jordbävning VARJE NATT!
Det är faktsikt lite läskigt. Man är ju van, men om jag börjar grunna på vad som skulle kunna hända om någon spricka i berget plötsligt skulle kunna få för sig att öppna sig ännu mer, hu! Sprängningarna kanske framkallar en jordbävning en vacker dag.
Alla i ledningen bedyrar att det verkligen inte är någon fara. Men jag är född skeptisk. Vad ska de säga? De behöver folk som arbetar i gruvan. Klart det är helt ofarligt. SVT granskade fenomenet för inte så länge sen och det fanns forskare som hävdade motsatsen.
Vem vet allt om berget??? Vi är ju bara fjuttiga små människor. Berget har funnits här i miljoners miljoner år. Nu blir det perforerat inifrån.
Bara några hundra meter från vårt hus breder gruvan ut sig med milslånga gångar, i olika nivåer, snart tusen meter ner under våra fötter...
Jag är glad att vi ska flytta! Men orolig för alla som måste stanna.
Och då har Malmberget det ännu värre:
Titta noga på bilden ovan; ser ni den gigantiska gropen uppe i högra delen av bilden; skulle ni vilja bo i något av husen som ligger nära den stora inrasade gropen??? Det finns folk som äger de husen. De kan inte säljas, och vad jag vet löser inte LKAB in dem heller.
Men de som bor där har inget val.Vad ska de göra? De har sitt levebröd i staden och väljer att vara lojala med den stora arbetsgivaren. Det hörs protester ibland, gamla människor som tycker att LKAB kunde göra något för att hjälpa dem. Då kommer det alltid någon lokalpatriot och uttalar sig och kallar dem gnällspikar, att samhället inte skulle finnas över huvud taget om inte företaget fanns. Själv blir jag alltid djupt tagen varje gång någon husägare vågar kämpa mot gruvjättens cynism! Jag vet vad ens hem betyder för oss människor!
Bild lånad av denna sida.

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11
12 13 14
15
16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Mars 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards