Alla inlägg under mars 2007

Av Persilja - 31 mars 2007 16:05

Jag bara måste spinna vidare på mitt morgoninlägg.

Jag tror faktiskt att detta med att göra hemmet vackert har en terapeutisk effekt på oss människor. Att ha ljust omkring sig och saker som man tycker om.
Det motsäger dock inte mitt tidigare inlägg egentligen. Vad som är viktigt är att man är ärlig med sig själv. Att man inte skaffar sig en massa saker i en slags statusjakt. Att man t ex blåser ut ett kök och sätter in nytt bara för att "alla andra" gör det. Att man gör sakerna för sig själv. Och vet varför man vill det i såfall.
Att man i första hand försöker vara nöjd med det man har och använda sig av det man har för att skapa något nytt. Att man försöker vara kreativ och vågar göra saker enbart för sig själv. Skapa egna lösningar.
Och framför allt att försöka överföra detta synsätt på barnen. Visst kan man köpa nytt, unna sig ibland, men först ska man verkligen ha behov av det och sen gärna längta ett tag först. Springer man ut och byter upp sin dvd eller tv såfort det kommer nåt bättre på marknaden så tappar man nåt viktigt på vägen tror jag.
Mobiler är ett typexempel på en statuspryl som jämt ska uppdateras. Det är värsta hetsen bland ungdomar att ha senaste nytt hela tiden. Inte alla, men många!
Stå emot som förälder! Man måste inte byta upp sig hela tiden. Så länge mobilen fungerar ska man vara nöjd.
Det ger en slags tillfredsställelse att vara nöjd. Man blir nöjd till slut.

Fan, jag inser nu att detta jag funderar på idag kanske är ett ålderstecken.
Jag är för gammal att lära om mobilens knappar hela tiden och därför håller jag envist fast vid min gamla Nokia...


I vårt nya hus skulle jag vilja ha det sådär härligt lekvänligt. Eller användarvänligt. Tomma bord att sätta sig vid och pyssla, rita, bygga pussel, göra läxor osv. Gungor, hängmattor, klätterväggar osv. Det är ju mycket viktigare än att göra ett vackert vardagsrum där man helst ska hålla fint. Det ena utesluter ju inte det andra. Man kan ordna det både vackert och användarvänligt. Det ska gå att snickra i garaget, spela fotboll i trädgården (hur ska jag få ihop det med växthuset?) klättra i träden osv osv.
10-åringen vill bygga en skateboardramp och det ska han baske mig få! Jag ska inte bromsa honom för att den kommer att ta stor plats eller bli FUL. Det spelar faktiskt ingen roll.
Det viktiga är ju vad vi GÖR i huset och hur vi trivs. Det kan aldrig nån vacker tapet eller målarfärg fixa. Det är bara kosmetika. Man kan roa sig med kosmetika om tid finnes, men det ska inte vara ett krav. Då blir man som de som inte kan gå på konsum och köpa mjölk utan att fixa sig först. Det är så totalt ointressant.

Jag hoppas att jag orkar stå emot den där renoveringslustan som vill ha huset fräscht. Istället vill jag stå emot den, låta barnen tapetsera väggarna med sina bilder och strunta i om det blir spikhål och fläckar. Inte slipa golven fina utan behålla dem nötta och fläckiga så gör det inget om man sliter på dem. Jag hoppas jag kan behålla denna insikt jag fått. Jag är ju så här i grunden. Jag bara tappar bort mig själv hela tiden när jag läser andras bloggar och ser alla vita vackra hem. Eller läser inredningstidningar med vackra nyrenoverade kök osv. JAG blir inte lyckligare av det där och ingen i min familj heller. Så varför hetsa sig dit???



Av Persilja - 31 mars 2007 10:32

Har haft en lugn morgon med flera timmar av lugn och ro och då har mina tankar fått jobba ifred. Det är ju ingen lyx vi småbarnsföräldrar är vana vid-att tänka oavbrutna tankar. Jag blir så häpen varje gång jag får den här ron-jag tycker mina tankar blir så klara och liksom "stora".
Tyvärr kan det ju vara så att mina vanliga tankar är så sönderhackade och avbrutna och SMÅ så att jag tycker att alla mina långa oavbrutna funderingar blir stora. Av ovanan att tänka dem över huvud taget. Så därför kan det ju vara bra att sätta tankarna på pränt här i min blogg och liksom testa dess tyngd.
Mina lördagsmorgontankar har fört mig fram till en slags insikt. Jag har nått dit många gånger förr, men liksom glömt bort den och fortsatt i samma hjulspår av gammal ohejdad vana.

Det här med yta. Hemmet och dess ytskick. Spelar det roll egentligen om vi har de där tapeterna vi längtar efter, den där spisen som är så snygg och bra, de där läckra skåpluckorna och de där snygga knopparna?
Soffan i vardagsrummet, spelar det någon roll om den är ny eller gammal och nedsutten och måste tv:n vara en plattTV för att vi ska bli nöjda?
Våra kläder; blir vi lyckligare för att vi köper nya skor för tusenlappen, istället för att använda fjolårets som är ingångna och sköna ett år till? Och barnens skidutrustning; blir de bättre skidåkare för att de har nya twintips eller senaste täckbyxorna?


Naturligtvis är svaren på alla dess frågor NEJ. Det är ju säkert ingen som tror att svaret är ja.
Ändå, har man de här diskussionerna med sig själv och barnen hela tiden. Det är ju en ständig, evig kamp att stå emot konsumtionssamhället. Hur mycket insikt jag än fått i denna frågan trillar jag alltid dit och blir en del av det. Trots att jag så många gånger bestämt mig för att stiga av.

Det går fan inte!


Okej, det kanske räcker att vara en medveten konsument, köpa kravmärkt, rättvisemärkt (båda är rätt omöjligt att göra här i Kiruna). Något jag gör väldigt medvetet är att köpa begagnat.
Det är inte ofta jag köper nytt. Men hur jag än vrider och vänder på det är jag en stor del av konsumtionen. Jag är en konsument som trillar dit titt som tätt. Känner till och med viss lycka av att köpa saker. Så något är ju fel!

Jag har inte nått dit jag vill. Det är som att man flyter med i kommersen. Det där härliga karnevaltåget full av vackra färgranna lyckliga människor. Jag vill också glida med-vara med på festen. Jag vill inte stå bredvid och vara grå och trist. Hoppa på, tänk inte, flyt bara med!

Sen kommer den där stunden förr eller senare då man känner sig tom och innehållslös. Då vill man hoppa av.

Det är inte många veckor sen jag sveptes med av mig själv och min köplust när jag ägnade massor av energi åt att välja tapeter och stil till vårt nya hus.
Som tur var hade målaren inte tid att ställa upp och jag fick en ofrivillig men ack så välkommen paus. Jag hann tänka lite. Jag hann använda knoppen ett tag. Jag vill ju verkligen inte förvandla vårt gamla hus vi köpt till ett modernt fräscht boende i ett vingslag. Jag vill att processen ska gå långsamt. Visst vill jag sätta prägel på mitt hem, men det ska inte gå för fort, det ska inte inredas för att jag ska få visa upp min oklanderligt fina smak. Det ska vara vårt hem, där vi ska leva och göra saker. Det spelar ju f-n ingen roll om tapeten är ful. EGENTLIGEN.
Jag har verkligen svepts med av detta med inredning. Fast jag kanske kan kategorisera min inredningsstil till lite konstnärlig bohem, lite intellektuellt stuk med mycket böcker och medvetna signaler som begagnade 70-talstyger och lite anti modernt...
Men allting är så genomtänkt! Egentligen. Om jag är riktigt riktigt ärlig.

Fast det ska se ut som om jag inte tänkt. Lite omatchat sådär. Men inte en pryl har passerat utan min godkänd stämpel.

Ett exempel:

Disneytryckta kuddar inköpta på Jysk i 100% polyesterlurv är en sån sak som inte får godkänt av mig. Hellre en hemsydd kudde av mig. Och visst, då har jag ju tagit ett medvetet beslut att inte konsumera, men frågan är varför.

Varför släpper jag inte in den där polyesterkudden?
OK, jag gillar naturmaterial bättre, jag gillar inte disneys monopol på ungarnas barndomsupplevelser, jag gillar inte att köpa nytt.
Men ligger inte sanningen lite närmare om jag säger att jag tycker det är DÅLIG SMAK.

Jag är rädd att det ÄR närmare sanningen. Jag är "rädd" för vad det ska ge för signaler om mig och min smak.

Jag är lurad. Jag lurar mig själv.

Jag vill skapa ett hem som jag "står för". Men inför vem?

Jag vet inte om någon som läser detta fattar hur enormt ärlig jag är just nu. Jag hoppar på mig själv för något som jag verkligen skäms för.
Att jag är en snobb.
En jävla snobb!

Jag har verkligen inte befriat mig från vad andra ska tycka om mig ett endaste dugg.

Isåfall skulle jag ju kunna flytta in i huset vi köpt utan att åtgärda en endaste detalj.

Bara bo och använda allt. Precis som det är.

Men jag vill ju bara ha det vackert omkring mig?

Vad är det jag vill åt?
Jag vill åt min känsla att det faktiskt spelar någon roll vilka tapeter som hänger på en vägg.

Om man verkligen hårddrar det så ska det ju inte spela någon roll. Det finns en vägg, den ger skydd mot vinden. Punkt.

Fattar någon vad jag menar?
Jag BLIR gladare om väggen är snygg i mina ögon. Men varför? Varför bryr jag mig om det?
Tänk om jag vore blind. Då skulle det ju inte påverka mig ett endaste smack.

Suck.
Jag fattar inte riktigt själv min poäng.

Jo, att jag skulle vilja bli så befriad från mitt MATRIX att jag inser att även det medvetna konsumerandet är en slags lögn.
Att det som verkligen betyder något inte har ett endaste dugg med konsumtion att göra.

Att skapa själv ger äkta lycka. Men jag kan ju inte tillverka allt jag behöver hur gärna jag än vill.

Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Utsätts för dess hysteriska påverkan hela tiden. Reklam, människors grupptryck, alla intryck man får så fort man går utanför dörren handlar om att konsumera mera.

Och jag blir bara olycklig av det.
Jag vill inte delta. Men jag gör det. Hela tiden.

Vad kan jag göra då? Sätta mig i en koja i skogen och äta lavar och mossor?

Nej, jag måste finna ett läge som ger mig frid.
Men jag orkar inte stå emot!

Och då känner jag mig dålig.

Jag gillar ju inredning och mode. Det ger mig nåt, och det är det som gör mig lite beklämd. Jag har gått på´t!

Tillägg 2/4: Läs kaffeflickans inlägg-hon klarar av att beskriva vad jag egentligen vill säga med betydligt färre ord!

Av Persilja - 30 mars 2007 23:59

Här i Kiruna spelar man in Solstorm nu. Det är en film efter en bok med samma namn skriven av kirunafödda Åsa Larsson som numera bor i Mariefred (tror jag.) Jojomen, man har ordning på lokalkändisarna!
Huvudrollerna i denna film har Isabella Scorupcco, Suzanne Reuter och så MIKAEL PERSBRANDT.
Blåa farliga ögonmannen!
Han har defintivt gjort intryck på mig trots att jag är en sån som aldrig brukar följa strömmen. Blir en person hyllad och älskad blir jag genast anti och hittar fel och brister hos densamme. När det gäller kändisar alltså. Men Micke Persbrandt, han är jag svag för...
Nu har jag hört att de bor på ett ställe i stan som heter Gullriset. Förvånande eftersom det är ett ganska trist lägenhetshotell lite utanför centrum. Jag skulle trott att de bodde på Ferrum som ju i allafall kan betraktas som ett lite lyxigare hotell. (Det kan ju vara ett villospår...)
Jag har iallafall lagt alla mina matinköpsturer till ett Konsum som ligger alldeles ovanför detta Gullriset. Många turer till och med.
Oj vad jag glömt att köpa mjölk ofta denna vecka!!!
Och hoppsan nu tog kaffet slut, måste bara åka iväg och köpa...kaffe.
Men tror ni jag fått korn på Micke Persbrandt???
Noup!
Vad skulle jag göra om han stod där i kön på Konsum då?
Jag skulle nog bara kika noga och försöka se hur lång han är och se efter hur blå hans ögon är i verkligheten och sniffa lite på honom...
Jag skulle inte våga säga något...

Men förra hösten var Jan Malmsjö i Kiruna med någon ensemble. Han kom uppför en backe med ett sällskap och jag kom från andra hållet. Jag mötte honom och sa av bara farten glatt "Nämen HEJ!!!" helt säker på att det var, ja, inte min pappa, men nån annan väldigt nära släkt eller bekant. Jag kunde inte bara placera honom! Men jag kände ju så väl igen han ansikte och när han skrattade och sa "Hej på dig du" lät ju hans röst så bekant.
Jag grubblade hela dagen på vilken släkting eller bekant det var nu igen.
När jag såg Nordnytt (regionala nyheterna) på kvällen och de hade ett inslag om den föreställning som pågick i Kiruna med Malmsjö i spetsen blev jag ju varse vem tusan min bekant var. Då log jag lite roat för mig själv. Han hälsade så glatt tillbaka han Malmsjö, så han tyckte nog att vi Kirunabor var ett trevligt och oblygt folk...

Av Persilja - 30 mars 2007 20:37

Ja då var huset sålt!
Tyvärr blev det ingen het budgivning där vi kunde sitta på rätt sida och gnugga händerna åt de andras våndor.
Fast det passade mig bra att en av spekulanterna som såg huset-bestämde sig och lugnt och värdigt sa att de var villiga att bjuda det vi begärt. Ingen prutning, ingen budgivning. Ett begärt pris och en affär. Trevligt! Det är ju egentligen så en husaffär ska gå till! Snabbt och bra. Så var det ur världen!
Men det gav ju inte så bra betyg till min stajling.
Fast det får man ju aldrig veta. Om jag inte stjalat kanske ingen gett ett bud eller så hade vi fått ett lägre bud. Så kanske hjälpte stajlingen, kanske inte...

Lite gammal kände jag mig allt när jag konstaterade att när vi köpte huset var kvinnan som köpte det nu, endast 11 år gammal...
Jag var 28 år när jag köpte det och det var hon nu också...
Hur länge sen var det alltså som vi köpte huset?

Lite hjärngymnastik så här på kvällskvisten...

Av Persilja - 30 mars 2007 12:00

Hej alla glada!
Nu ska jag göra er ännu gladare genom att visa hur det ser ut hos oss idag!
Det var bara någon dag sen jag hade visning och allt såg trevligt ut, så för en ordningssam kanske det verkar lite mysko. Men sån här röra utvecklar vi snabbt på nån dag...eller några timmar...om jag ska vara riktigt ärlig.

Men har jag bara den riktiga motivationen kan jag nog vända detta stök till en drägligt städad lya innan kvällen. Lite motivationssnack med 12 och 8 åringen så ska det nog bli fart på dem. 10-åringen kan alldeles själv utan motivationssnack (läs:muta) och dottern gör det som kärleksförklaring om man bara triggar igång henne. Så jag ska nu vässa mitt snack (fundera ut lämpliga mutor) och smörja min dotter så har vi allihopa rensat upp här innan fredagsmyset ikväll.

Av Persilja - 30 mars 2007 08:52

Ja, just det, hrmhm!
Historien om hembränningen...
Min man och hans kompis fick låna en hembränningsapparat av en granne till kompisen och fick för sig att bränna hemma. Maken dricker aldrig sånt, bara ÖL och jag håller mig helst till VIN så det var inte det att vi hade ett skriande behov av starksprit! Hans kompis är en riktig snobb vad det gäller starka drycker, endast irländsk single malt rinner ner för hans strupe eller fiiiiin cognac eller lagrade viner...
Så varför det blev ett sånt sug efter hembränning vet jag inte. Kanske är det så att det är en manlighetsgrej? En norrbottnisk machogrej? Alla som sett Pistvakt vet ju med SÄKERHET att vi "norrlänningar" (grrr) bara dricker hojt i gamla plåtburkar!
En riktig man måste ha en hembränningshistoria att berätta?

Nåväl, hembränningsapparaten ställdes upp i relaxrummet i deras företagslokal. Där brände de 90% sprit som vi fortfarande har stående i förrådet i radhuset i L-å (hör ni det alla tjuvar; snälla åk dit och stjäl det, de står uppe på hyllan bredvid verktygslådan. Det står "sterilt vatten" på nån flaska.) Kompisen experimenterade och brände hemgjort blåbärsvin i ett försök att omvandla detta till egen cognac.
Sådan där hembränning tar lång tid. Det är någon process där vätskan passerar nåt (förbrännings)system och sedan sakta droppar ner i en dunk som färdig starksprit. Så detta pågick i några veckor.

På deras företag som var inhyrt i en industrilokal som låg lite utanför tätbebyggt område (bakom universitetet) hade de ett larmsystem som var kopplat till en larmcentral. Slogs ett fönster sönder eller en dörr öppnades eller om någon rörde sig i lokalen när larmet var påkopplat så gick det ett tyst larm till larmcentralen. De ringde då upp maken eller kompisen OCH polisen och meddelade att larmet gått.
Det hade hänt två gånger förut när en student som gjorde sitt exjobb hos dem glömt att avlarma innan han gick in, så det var ingen större dramatik när larmcentralen ringde maken mitt i natten.

Förutom att de nu själva var brottslingarna!!! Maken sade till larmcentralen att han skulle åka dit och kolla och att de inte behövde ringa polisen, men fick då veta att det redan var en patrull på väg dit.
Aldrig har väl maken klätt sig och dragit iväg hemifrån snabbare än då. Den röda volvon flög fram på de biltomma vägarna.
När han tvärbromsade vid sitt jobb stod polisen redan där. De hade gått runt byggnaden och sett att en balkongdörr stod på glänt. De hade dock inte gått in. Persiennerna till relaxrummet var neddragna och hembränningsapparaten stod bakom en skärm som dolde ett omklädningsrum.
Nu ville ju poliserna gå en runda med maken för att se om någon obehörig fanns i hans kontor.
Maken fick susningar i hjärnan av stressen och rädslan att bli ertappad. (Han hann spela upp hela scenen framför sig hur de upptäckte apparaten och fångade honom med handfängsel.)
På något sätt lyckades han ändå hålla nerverna i schack. Han låste upp, slog av larmet och började gå runt med poliserna. Hans hjärta bankade som en stånghammare i bröstet när han tänkte på lukten de skulle känna om de öppnade relaxrummet.
Nu hade han sån TUR att relaxrummet var ganska öppet och det hade dessutom en glasdörr, så sikten in dit var väldigt god, utan att man behövde öppna dörren. Detta var på sommaren och som många vet har vi ljusa nätter häruppe så det behövdes heller inte tändas någon lampa. Polisen tittade in i relaxrummet genom glasrutan, såg förmodligen rakt på skärmen som var det enda som skiljde maken från att bli betraktad som brottsling och eländig skurk.

Maken trodde att det var de själva som slarvigt glömt att dra igen balkongdörren och som förmodligen öppnat sig lite under natten av något vinddrag och därmed utlöst larmet.
Poliserna höll med och for iväg och maken rann ut över golvet som en blöt fläck.
Som jag sa står alla flaskor fortfarande kvar i vårt förråd. Maken har någon gång använt dem till att rengöra elektronik.
Men det kanske finns nåt bra recept på nån festlig drink vi kan blanda.
Jag kanske ska ordna en "bloggfest" och bjuda på hembränt. Vad säger ni? Nästa helg i vårt radhus i Luleå- medtag kompass och spypåse! Kommer ni?

Sedelärande av detta är att synden straffar sig själv! Även om de klarade sig denna gång, hade de ett riktigt inbrott ett halvår senare. Då var hembränningsapparaten tillbakalämnad men de blev av med fyra bärbara datorer fulla med viktigt arbetsmaterial och ovärderliga mätresultat.

Det är också en spännande historia. Eftersom datorerna innehöll ovärderliga data som skulle tagit månader att återskapa provade maken att annonsera. "Bärbar macintoshdator köpes. Gärna flera". Han fick napp tämligen omgående (stupida (eller fräcka?) tjuvar! Maken stämde träff med tjuvarna-köpte tillbaka sina egna datorer. Han gjorde ingen anmälan eftersom polisen inte hade kunnat säkra några spår vid inbrottet och skrinlagt ärendet.
Han fick ersättning från försäkringsbolaget för stölden så småningom så han gjorde ju ingen ekonomisk förlust totalt sett. Och även dessa tjuvar gick fria.
Det var straffet för min skurkaktige make.
Var går gränsen för en "riktig" skurk?



Av Persilja - 29 mars 2007 18:53

I samma lägenhet som dammsugarhistorien utspelade sig, hände även en annan incident.
Jag måste börja något halvår tidigare. Det var vårvinter och stora vattenpölar ute på vägarna. Maken som var kring 20 år och ung och het var ute och körde med vår Volvo 168 (röd och grann).
Någonstans i centrum hade han stänkt ner en dam. Hon hade tagit hans registreringsnummer och ringt polisen och gjort en anmälan. (Hon hade ju kunnat ringa bilregistret och ringa honom men hon trodde väl att han var en ligist eller nåt.) Så min man (ja, då sambo) blev uppringd av en polis och fick detta berättat för sig. Polisen var resonabel och hörde antagligen att min man var en rekorderlig pöjk som ville göra rätt för sig så han förmedlade en kontakt mellan tanten och maken. Hon lämnade in alla sina (enligt hennes utsago förstörda) kläder på kemtvätt och skickade räkningen till oss. Det handlade om flera hundralappar minns jag. (Betänk nu att detta var över 20 år sen när flera hundralappar var mycket pengar.)

Pengarna fick tanten levererade i handen med en artig ursäkt. Här borde ju saken vara utagerad.
Några månader senare blev dock min man kallad till förhandling på tingsrätten för samma händelse. Tanten eller polisen hade låtit saken gå vidare i systemet. Han fick infinna sig och redogöra för händelserna en gång till. Ärendet avskrevs men min man fick betala för kostnaderna som blev för tingsnotarier och dylikt. För oss som studenter var detta stora utgifter som grävde djupa hål i vår ekonomi.

Detta är bakgrunden till den incident jag ska berätta om nu. Det var nämligen så att av denna händelse blev min unge man så kränkt och förbannad att han kände för att hämnas på "systemet". Hans lilla (söta) hämnd blev att inte anmäla tv-innehav. För den lite mindre ärlige kanske detta verkar lite löjligt, men både jag och min man är sådär överärliga när det gäller såna saker så för oss var detta stort. Jag var MOT, men definitivt medbrottsling eftersom jag visste vad som pågick.
I vår tvåa som låg på bottenvåningen med fönster runt om pågick alltså detta brottsliga inför öppen ridå.
På den tiden minns jag inte om de varnade för tv-pejling, men det gick många rykten om pejlare som snokade omkring med antenner och det var också mycket snack om det var en myt eller fakta detta med tv-pejling.

Minnet är lite luddigt huruvida vi höll på att stressa upp varandra med skräcken för tv-pejlare eller om det fanns rykten om såna. Men en kväll ringde det på dörren när vi satt och såg på tv och vi blev övertygade om att det var en tv-pejlare. Som på en given signal sprätte vi upp ur soffan och sprang in i sovrummet och jag vet inte hur jag ska kunna säga detta utan att alla undrar om vi verligen borde gå lösa; viGÖMDE OSS under sängen.
Där låg vi sen. TV:n hade vi slagit av och det ringde på dörren en gång till. Vi låg knäpptysta och skräckslagna under sängen och väntade ut vemdetnuvar bakom dörren. Sen fick vi för oss att OM det varit en tv-pejlare så hade han/hon ju redan fångat våra tv-signaler samt märkt när de upphörde och vi fick för oss att den hemske kontollanten skulle gå runt och kika in i alla fönster. Så vi låg där vi låg. Minns inte längre hur länge. Har gjort mitt bästa för att glömma denna pinsamma historia. Om det var en tv-pejlare fick vi aldrig veta. Vi hasade oss ut från under sängen efter nåt tag och smög fram och drog ner alla presienner. En vana vi sen fick varje gång vi såg TV. Det var jobbigt att hämnas och vara lagbrytare!

Lagbrytare fortsatte vi sen att vara av bara farten. För någon räkning på tv kom aldrig och vi hade ju vår kära tv som vi köpte 1983 utan att byta upp oss. (Man blir automatiskt anmäld numera om man köper TV...)
Först 1994 när förste sonen var född och vi bodde i vårt radhus blev vi avslöjade.
Jag satt och såg på TV ammandes tvåmånaderssonen när det en sen höstkväll ringde på dörren. Min intet ont anande man öppnade dörren och blev tagen på bar gärning. Där stod en livs levande TV-pejlare.
"Godkväll! Vi ser här att ni inte anmält tv-innehav". Maken stod pionröd i dörren och försökte knuffa inre dörren så att tv:n inte skulle höras. Men han fann sig besegrad och erkände tv-innehav.
Han sa däremot inget om hur länge vi haft tv. Och inget om att det var en hämnd från hans sida. Vi fick en räkning och saken var över. Över tio års "privat helvete"!
Numer är vi laglydiga och betalar snällt alla räkningar vi bör betala...
Och blir aldrig nervösa när det ringer på dörren.

Men då glömde jag att berätta när maken och hans kompis brände hemma och det blev inbrott och polisen kom...

Det tar jag en annan gång!

Av Persilja - 29 mars 2007 18:06

Detta skrev jag för något år sedan och blev faktiskt PUBLICERAD i DN. Jag är SÅ mallig!!!
Jag fick "betalt" också; en bok "Lilla köksredan" eller liknande av Nina Yunkers.

Detta är alltså gammalt material. (Gissa om jag känner mig som en riktig publicist nu när jag skriver så...)
Apropå oväsen om natten...

Detta inträffade för drygt 20 år sedan när jag och min numer lagvigde man nyss hade flyttat ihop. Det var mitt i natten, vi låg och sov sedan flera timmar när vi plötsligt vaknar av ett fruktansvärt oväsen. Sömndruckna och med hjärtat hamrande i brösten sitter vi upp i sängen och tittar skräckslagna på varandra. Det tar oss några sekunder att förstå att det är dammsugaren som vrålar någonstans inne i vår lägenhet. Vi är båda övertygade om att någon finns inne i lägenheten och väntar på oss någonstans och instinktivt vill vi lyssna efter ljud från inkräktaren, men detta omöjliggörs av dånet från dammsugaren. Vår enda utväg är att smyga oss upp och försöka spana efter vad vi nu skräckslagna tror är en galen mördare.
Vi smyger tätt ihop längs sovrumsväggen, min man beväpnar sig med en galge och vi kommer fram till dörröppningen. Vi spanar ut över hallen och ser nu dammsugaren som vrålande står på golvet. Ingen inkräktare syns till. Efter några sekunders intensivt spanande efter rörelser kastar sig min man fram och sliter ur kontakten till dammsugaren. Det blir knäpptyst. Det enda som hörs är suset i öronen av hjärtats våldsamma bankande. Det är helt lugnt omkring oss. Vi smyger fram till köket och spanar men ser inget misstänkt. Efter några minuter vågar vi oss på att leta igenom lägenheten och kan konstatera att ingen obehörig finns där. Ytterdörren är låst, ingen har varit där.
När vi lugnat oss räknar vi ut att vi lämnat dammsugaren slarvigt med röret stående lutat mot väggen. Någon gång under natten har jämvikten rubbats och stången har börjat glida och ramlat RAKT PÅ startknappen. Länge efteråt var vi mycket noga med att dra ut kontakten till dammsugaren innan vi gick och lade oss. Såhär efteråt kan jag fundera hur ologiskt vi tänkte då när vi var nyvakna och skräckslagna. Om det nu var en mördare eller inbrottstjuv, varför slår han då på dammsugaren? Och vad hade min man tänkt göra med galgen? Än idag, fyra barn senare lyckas vi sällan ställa bort dammsugaren, och sladden glömmer vi oftast att dra ur.


Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11
12 13 14
15
16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Mars 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards