Ute skiner solen, termometern är långt under nollstrecket, det är låååångt till sommaren. Ändå lyckas solens strålar väcka minnet av ljuva sommardagar, när man endast iklädd t-shirt och trosor kan sätta sig i morgonsolen med en kopp kaffe. Medan resten av familjen sover kan jag gå runt i trädgården och se vad som hänt sen sist. Kanske har någon knopp slagit ut, en annan växt har fått en massa knoppar under natten. Ofta har haren som bor på ön varit framme och tagit någon knopp (grrr). Vad gör man åt en harfamilj som bosatt sig på ön och inte har några naturliga fiender. De smaskar i sig min och svärmors trädgårdar med god aptit.Det finns tre stugor till på vår lilla ö, men de stugorna har inga trädgårdar (inga egenodlade iallafall) och således inga växter att våndas över.Jag har strött ut vitlökssalt vilket hjälper en del, men det luktar ju illa för oss också. Tips emotages tacksamt. Svärmor har vattnat med nåt rött som jag inte kommer ihåg vad det hette jo, blodmjöl utrört i vatten. Ser äckligt ut, funkar bara sådär. Sommarminnen är ljuvliga. Att odla gör att man tar vara på sommaren på ett alldeles särskilt sätt.Men nu måste jag ut i den kalla vinterdagen.Sopa fram bilen och hämta 8-åringen som sovit borta.Visst är mitt järnbord fint. Tänk det fyndade jag på Indiska i somras för halva reapriset; 200 kr. Jag hade kunnat betala mer och ändå tyckt det varit ett fynd!

Min sommarstugträdgård anländer jag när skolan slutar (mitten på juni) och lämnar strax innan skolan börjar (mitten på augusti). Således har jag endast två månader om året trädgård. Det är ett speciellt sätt att ha trädgård. Under sommaren är det intensivt arbete som börjar med ogräsrensning á la maximegamycket då jag inte kommer till trädgården förrän ogräset (och växterna) växt fritt i en månad. När det är klart brukar jag plantera nytt, massor av sommarblommor och resten av sommaren gräver jag fler och fler rabatter och bär sten och gräver upp sten (gissa hur många ton sten jag grävt upp ur marken). Största jobbet är nog dock att vattna. Vi har nämligen inget färskvatten. Släpar i dunkar från fastlandet. Ibland kan vi gå och låna hos stuggrannen när han inte är där, (då räcker hans brunn till oss) men det är ingen bred stig att gå på, utan en smal snårig stig och som alla vet är vatten TUNGT. Min man brukar ta skottkärran och fylla dunkar och köra till mig. Sen ska det hällas från dunken till vattenkannan och det är ett tungt arbete. (Har fått tennisarmbåge på kuppen.) När vi hämtar vatten från fastlandet måste vi köra båt, traska en bit till allmän vattenkran i hamnen, köra fyllda dunkar på kärra tillbaka och på långa bryggan, lasta i båten, köra båten, lasta på kärran i stugan och baxa uppför backen...Gissa om vi önskar en brunn med färskvatten! Svärfars brunnsborrning på tomten bredvid resulterade i en brunn med bräckt vatten. Det är rent och fint så vi kan diska och tvätta oss i det och koka pasta osv. Men dricka eller vattna saltvatten går inte. Min svärmor vattnar med saltvattnet från havet. Hennes trädfård blir aldrig nåt. Magert och eländigt. Min trädgård är frodig och blommar vilt. Så jag tror att det är vattnets förtjänst. Värt allt slit.

Fy, vilken verklig och otäck dröm jag hade. Känslan av den stannar fortfarande kvar fast jag vaknat. Drömde att det var krig, invasion här i Sverige, och soldaterna vällde in och såg hotfulla ut med sina vapen. Såg bara maskingevär. De verkade hårda och skoningslösa och ovissheten över vad som skulle hända var hemsk. De sköt inte, men hotet fanns. Och mitt i allt detta var 8-åringen inte hemma. Han var på vift som i verkliga livet. Jämt på vift någon annanstans. Jag var förvivlad och hade svår ångest över det, för vi skulle samla ihop oss och ena stunden fly andra stunden samlas ihop av soldaterna för att få vårt öde presenterat. Och lillvännen var borta!I nästa drömsekvens låg han i sin säng och lyckan över det överskuggade nästan skräcken över kriget. Sen fortsatte jag plågas av kriget. Låg i en säng med yngsta barnet som bara var något år, hon sov, och så såg man soldater i öppna lastbilar köra tätt förbi fönstret. Plötsligt stannar en och en soldat trycker sig mot rutan med ett maskingevär. Där vaknade jag. Klarade inte mera. Och kände djup tacksamhet över att vi lever så tryggt som vi gör.Tänk vad många människor som har detta som vardagsmat!Jag är SÅ TACKSAM över att bo i Sverige!!!8-åringen har sovit hos kompis i natt, det var nog orsaken till hans frånvaro i drömmen. Han sover ofta över hos kompisar och jag har verkligen fått tvinga mig till att stå ut med det. Vill ha barnen hos mig HELA tiden. Men jag måste ju släppa dem. Det är ju bara så. SÅ jag kämpar invärtes i stället. Börjar vänja mig. Säger "okej" så bekymmerslöst så, när han frågar om han får sova borta. För inte så länge sen sa jag "nja, jag måste fundera på saken", och så sökte jag minsta möjliga ursäkt att säga nej.Det finns en bok och en film som ger mig samma känsla som i Drömmen; boken "Sophies val" som också finns som film med Meryl Streep, men boken är vida bättre. Hennes val är FRUKTANSVÄRT och ett val hon gjorde under nazisternas rensningar under andra världskriget. Vill ni gråta och beröras-läs den!Filmen är "zo-zo". Joseph Fares långfilm om hans eget liv. Hans flykt från Libanon till Sverigen. Också gripande. Vi svenskar, som kan sitta och blogga alldeles bekymmerslöst har det så BRA! Vi borde tänka på det oftare istället för att bara se på alla "dåliga" saker. Det klagas alldeles för mycket i vårt land! Jag "klagade" själv häromdagen för att jag inte kunde sätta några frön i år. HALLÅ!!!

Har just sett en film med tre av barnen, (8-åringen sover över hos kompis). Vi såg "Click" med Adam Sandler i huvudrollen. En film om en man i karriären som kommer över en fjärrkontroll med "life menu". Han kan pausa och snabbspola och skippa kapitel och spola tillbaka osv. Det får dock hemska konsekvenser och budskapet med filmen är "lev nu och lär dig vad som är viktigt att leva för" (familjen, vänner osv). Den var helt okej och jag tog åt mig av vissa delar och fällde till och med en tår här och där. (När han råkade snabbspola förbi barnens småbarnstid och sin pappas död.)Livet är för kort för att skjuta upp roliga saker som man mår bra av, medan man istället gör tråkiga saker som man mår sämre av. Haha! Så enkelt det låter. Men det finns faktiskt inte alltid valmöjligheter! (Bara i amerikanska filmer.) Man kan dock leva efter budskapet i det lilla. Istället för att säga nej till att gå på badhuset en eftermiddag när man egentligen måste veckohandla eller vara i tvättstugan eller nåt likande som faktiskt GÅR att skjuta upp kan man alltså säga ja och vara på badhuset en hel eftermiddag och göra barnen glada. Sen får man tvätta senare eller handla nästa dag. För en vuxen är det så många måsten som egentligen är helt onödiga. Ibland klarar man av de där avvägningarna men så kan man komma in i en fas där man inte tycks hinna med något skoj utan bara det trista eviga vardagliga slitet...Man glömmer helt enkelt bort att ha roligt! Barn är ju bra på att ta tillvara tiden och ha roligt. Tänk, det försöker man uppfostra bort!!! Man försöker få dem att städa efter sig, göra läxorna först, göra alla måsten först och sen leka. Medan de gör som vi vuxna innerst inne vill, men vi har blivit för vuxna för att komma ihåg det. Faktiskt är jag rätt duktig på att skippa det trista ibland, som att diska bort efter middagen eller städa innan jag sätter mig vid datorn eller med en bok osv. Jag är bra på det, men jag känner mig dålig! Dålig på att hålla ordning. Misslyckad på att sköta mina vuxensysslor. Men jag ska alltså vara stolt över att jag går direkt på det roliga! Haha! Där vände jag det allt bra till min fördel!!!

En av de första saker som kommer upp i vår nya trädgård är en gunga. Det är ett måste för en levande trädgård och där finns perfekta höga träd att hänga upp både den ena och den andra gungan i. Härligt!I trädgården har förra ägaren berättat att det finns lupiner, och stora vildhallon. Det var de enda växter hon visste. Så det blir verkligen spännande att se vilka växter som dyker upp i sommar! I växthuset som är så stort att det går att inreda med liten sittgrupp (det bara måste jag) vet jag inte vad jag ska ha ännu. Det visar sig. Det är ibland så att jag måste nypa mig i armen när jag ser växthuset på bild. Tänk, när huset annonserades ut nämndes inget om växthus och när maken var ner på första titten fotade han en massa men hade inte lagt märke till växthuset som något särskilt. Så när han kom hem med kameran och jag ivrigt granskade bilderna blev jag alldeles salig när jag såg växthuset. Det var mer än jag någonsin drömt om!!! När jag ser bilden skrattar jag högt av förvåning och glädje! Tänk att det ska bli mitt!!!NYP MIG!

Så ledsamt att någon ska behöva må så dåligt att man inte ser någon annan utväg! Det är så sorgligt eftersom deppressioner kommer sig av att man saknar en kemisk substans i hjärnan som går att medicinera bort. Så viljan att dö är en del av sjukdomen och skulle hon bara blivit frisk skulle hon aldrig ha dött. Det är så tragiskt! Läs detta sen och fundera på om NÅGON människa kan må bra av att spela in 13 filmer på två år. Och delta i teateruppsättningar samtidigt. Och på detta leva normalt med barn osv. Ledsamt!!! Onödigt.

Här i Kiruna finns en man som har en hälsokostaffär kombinerat med symaskins och tygaffär (en driftig man) och han är djupt engagerad i hälsofrågor. Han talar t ex om faran med att LÅTA BLI att äta smör och såna fetter. Det man ska låta bli är pasta, socker, ris, vitt mjöl och potatis, alltså snabba kolhydrater. Man ska däremot äta smör, grädde, fet mjölk, fet fil osv. Låta bli alla margariner som innehåller det farliga härdade fettet.Han är väldigt intressant att lyssna på eftersom han brinner för frågan. Jag köpte lite tyg av honom idag och då pratade han länge om Becel (lättmargarinet) när jag frågade varför det inte var bra. (Vilket han annonserat om tidigare.)Jag tipsade honom om bloggagratis.se och sa att han skulle skapa en blogg för att sprida sina åsikter lite mera. Få se om han gör det! Håll utkik! Tipsa mig gärna om ni ser någon nykomling som skriver i detta ämne.

Vi ska gå på bio strax, jag och 6-åringen och eventuellt 8-åringen. TV-serien "Livet enligt Rosa" var bra. Filmen har fått dålig kritik, men den kan vara bra ändå. Min dotter gillar den säkert. Jag kan nog tycka om den även om storyn är dålig, om den är det minsta lik TV-serien. Rosa bodde nämligen med sin mamma och storasyster i en lägenhet där inredningen var så himla läcker. Och pappan bodde på gård med får på Gotland så även där fick man se vackra miljöer. (Hoppas de behållit scenografin!)Det räcker för mig, att det är vackra miljöer. Vissa filmer älskar jag bara därför. Ta t ex "Gifta på låtsas". Den är underbar på grund av hennes underbara lägenhet med stor taktträdgård. Sen gör det ju inget att den är romantisk också...