Litens kommentar fick mig att tänka på detta med barnuppfostran. Det är inte så lätt egentligen. När de är små är det så himla lätt, de är så tacksamma och glada och kärleksfulla. Men ju äldre de blir desto mer skeptiska blir de ju till dig som förälder. Vilket ju också är deras uppgift! De SKA ju vara skeptiska och skapa sig en egen personlighet. Min tolvåring har precis hamnat i en (för?)pubertet det är så tydligt. Han har ett helt osannolikt svängigt humör. Tvärilsk och gräslig att ha att göra med ena sekunden och jättebarnslig och ömhetstörstande andra sekunden. Man vet aldrig när han är vilket. Mest rasande är han på sina småsyskon. Man märker hur jobbigt han har det men samtidigt blir man arg på honom med jämna mellanrum när han beter sig dåligt. För det gör han. Jag tror att litens tips att prata är absolut den bästa lösningen på alla problem. Det är bara det att pojkar inte är så lätta att prata med. Fast jag pratar och pratar och de lyssnar. (Hoppas jag.) Nånstans får jag väl ändå kontakt även om tonåringen (jaja inte rent tekniskt då, men snart fyller han tonåring) mest grymtar till svar. Jag hoppas att jag aldrig tappar den kontakten med honom. Men det kan man göra. Det vet jag. Så det gäller att kämpa. Och inte ta åt sig eller ställa ultimatum när han säger för hemska saker. Man vet att det inte är så illa menat. Jag sa själv hemska saker till mina föräldrar.(Och nu åker jag till Kanarieöarna med dem!)Nej, nu först börjar jag fatta varför alla med äldre barn säger "små barn små problem, stora barn stora problem".Och jag är bara i gryningen av detta...Tänk när jag har fyra tonåringar, 13,15,17 och 19...Och själv kommer jag att vara en klimakteriehäxa. Tur vi ska bo i ett eget hus med tjocka timmerväggar för det kommer nog att osa en del i det huset under några år...Vojvoj!Men än så länge är här fridens boning, åtminstone ganska stor del av tiden. Osar hett gör det kanske fyra-fem ggr per dag. Endast. Det tycker jag är rätt lite med tanke på att jag har fyra barn och en karl och jag och två av barnen har hett temperament...

Åååå, vad det är skönt att vara hemma. Det tycker vi nog alla fast det är så kallt och jävligt ute. Just nu blåser det småspik därute känns det som. Det är marknad i Kiruna. En massa stackars knallar står och fryser arslet av sig därute i snålblåsten.Vi har köpt lite godis bara. Ska gå en sväng imorrn också. Men det blir nog inga stora inköp. Kassan är skral efter resan...Kanske någon munk bara. Måste ju behålla de nya formerna hehehe...Tack liten för din välkomnande kommentar. Sånt värmer! Har kikat in hos dig också! Men glömde kommentera. Visst är det skoj att få små kommentarer! Man blir så glad av en liten medmänsklig vänlighetsyttring. Tänk att en del använder nätet till mobbing! Läste just i dagens tidning om mobbing via msn, sms och mejl. Fyfan vad trist och FEGT!!! Tänk vad mycket vänlighet man kan sprida istället!!! Det är nog inte lätt att vara ung idag. Jag tror faktsikt att det är svårare än när jag var ung! Jag bävar för mina barns tonårstid. Vad de ska göra eller måsta utstå. Det är lika hemskt båda att de ska göra nåt mot någon annan eller bli utsatta själva.