Imorgon ska vi till Luleå för att i övermorgon ta flyget till Kanarieöarna.Guuud, vad skönt! Visst är vi lyllo???Vi har längtat!Det blev lite tight med husköpet och allt. Men det gick. Besiktningen sker idag och imorgon och kontraktet skriver vi på innan vi far till Kallax flygplats. Imorgon blir en stressdag. Huset är upp och ner och allt är inte packat och maken är inte här och det är tusen och en saker som ska göras innan vi kan sätta oss på tåget. Betala räkningar, säga upp lägenheten, vattna blommorna, eller snarare DRÄNKA blommorna så de klarar sig i två veckor, tömma kylen och soporna (FÅR EJ GLÖMMA) och så städa dammsuga, hänga sista tvättmaskinen osv. Och jag får inte glömma att ta ner passen från den där lådan där uppe...nej just det!Bäst att inte fastna här utan gå och knyta sig.Dotterns outfit inför morgondagen ligger redo på golvet.Hon testar alltid på looken på golvet innan hon ska gå och sova. Bra vana!

Barnen sa: Vi har inget att göra! Har DU nåt förslag?Gör konstfoton sa jag.Vadå?????Föreställ olika konstverk och fota sen resultatet.Här är ett av resultaten.

Tänk jag känner verkligen också att detta med att blogga verkligen gett dagboksskrivandet en helt ny dimension. Precis som fru fundersam skriver kan man ha nytta av bloggandet genom att ens tankar värderas och kommenteras av andra. Andra människors erfarenheter är en skatt att ösa ur. Det ger en ny syn på ens problem. En ny sida. Man kan bearbeta och tänka om eller så blir man ännu mer säker på något. Det har helt klart varit extra roligt att blogga sista dagarna för att så många kommenterat. Och själva tjusningen är just att alla är anonyma. Det ger en annan slags känsla än om mamma eller syrran eller bästa vännen diskuterar. De tassar mer på tå eller är mer skoningslösa, beroende på vilken relation man har till varandra. De känner oss och tänker sig in i allas olika situationer och kan både ge bästa trösten men också såra mest. Men båda behövs. Både vännerna och de "anonyma vännerna"! Jag tycker de flesta som bloggar som jag läser verkar vara mycket kloka människor. Så det är värdefullt att få era åsikter!Jag är så glad att jag börjat blogga!

Tack för alla kloka inlägg! Även "Lotta" för en mer förstående syn. Men jag håller med henne om att jag måste dämpa min lycka och det har jag instintinktivt gjort också. När de övriga barnen t ex ville köpa tårta för att fira så pratade jag med äldstingen först och frågade om det var okej för honom. Och eftersom han älskar tårta godkände han den (samt en "muta" i form av pizza.) Men vi dämpade själva firandet, åt bara den rackarns tårtan utan buller och bång. Jag har också MÅNGA gånger sagt till honom att jag verkligen förstår att han är ledsen för detta och det har jag märkt tydligt har dämpat hans ilska. Det är skönt för honom att höra att jag har fantasi och empati nog att förstå honom. Det tror jag är kärnfrågan i detta. Precis som alla kommentarer lite handlat om. Hans ilska är redan mindre. Men naturligtvis kommer det att bli en pärs för honom och för de andra. Jag har inte alls blommat ut i nåt lyckorus hemmavid. Det är det jag haft min blogg till på sista tiden att dels få frossa i glädjen över nya huset, men även skriva om oron det medför att flytta. I vardagen ger jag inte alls glädjen samma utlopp av hänsyn till just min son. Och det Gerda-Thyra skriver att jag ska måla upp en positiv bild för honom om hur hans vänner kan komma på besök (precis som de gjort under somrarna när vi bott i stugan i två månader) är ett bra sätt. Fokusera på det positiva. Försöka finna ljuspunkter för honom. En grej bland annat som vi pratade om igår var att när vi flyttar kan han vara uppe och se tv längre än nu när vi bor här. Han är nämligen mörkrädd (har varit det hela sitt liv) och vill inte somna om inte vi är uppe med tv:n på. Vi sover på olika våningar där vi bor nu. Så nu går han och lägger sig en bra bit före oss för att hinna somna. Men på nya stället kommer vi att sova ganska nära varann och då kan han vara uppe någon timme extra och titta på tv med oss. Det gjorde honom glad märkte jag. Igår sa han t o m -Jag flyttar under fyra omständigheter; 1. att jag kan var uppe längre om kvällarna. 2. Att jag får ta med fyrhjulingen till nya stället (den har vi i stugan). 3. Att ni tar bort strypningen på den. (Den är strypt och går bara 40km/h istället för 90km/h.) 4. Att jag får åka till V och att V får komma så ofta vi vill. (kompis som han får endast 6 mil till, istället för 41 mil som nu).Jag blev så glad över hans nyvunna lite mer positiva inställning så jag var beredd att gå med på tre krav av fyra. (Allt utom ta bort strypningen.) Men det var ett klart framsteg. Han har börjat smälta och ställa in sig. Och jag förväntar mig inte att han ska bli GLAD över flytten men är glad för att han har börjat bearbeta och ställa in sig och det gör ju att han förbereder sig mentalt, vilket ju är bra för honom. Själv har jag haft mejlkontakt med alla nya lärare till barnen för att hinna ha lite mejl eller brevväxling med klasserna så att det blir lite verkligare för mina barn med lite bilder och teckningar och välkomsthälsningar från de blivande klasskamraterna. Allt för att underlätta.Återigen tack, för alla inlägg!