Ja, då har jag varit och sett på huset. Första intrycket var faktiskt att det var mindre än vad jag tänkt när jag sett det på alla bilder. Både huset och tomten. Bilder gör alltid allt större. Men när mina ögon ställt om från kamerans bilder verklighetens blev intrycket bara postitivt. Efter att ha smält alla intryck är min övertygelse total! Detta är Huset! Vi har tittat på hus mer eller mindre aktivt i mer än åtta år. Och aldrig har det dykt upp ett som motsvarat våra önskemål bättre än detta. Det känns RÄTT. Så på måndag startar den eventuella budgivningen. Vi lägger ett bud och får se om de andra kommer med något. Hoppas vi är ensamma! DÅ får vi det kanske för vad vi bjuder. Blir det budgivning vet man aldrig vart det slutar!!!Så nu är jag helpirrig, rent nervös. HU!På tomten står detta magiskt vackra växthus. Jag ser mig sitta därinne, en ljus norrbottnisk, sommarnatt i en korgstol, omgiven av pelargoner, gurkor, tomater och levande ljus med ett glas rött vin i handen.

Tack för alla svar på min fråga! Ska nu testa om jag fattade. Gå in hos liten och läs hennes inlägg om parrelationer. Många kloka tankar där. Alla vill väl skratta ihop. Men tänk om det försvinner efter ett tag. När man har så mycket med sig i bagaget tillsammans att man inte KAN längre. Är det dags att "gå vidare" då och hitta någon ny att skratta med eller ska man ta tillvara det man har kvar. Man kanske har annat ihop. Förälskelsens tid är ljuvlig. Men den försvinner. Övergår till en annan fas. Man ger varandra trygghet, lugn, stöd, lojalitet osv. Det är så svårt! Man vill ha ALLT i en enda människa. Passion, bra sex, bästa kompis, affärspartner i familjenAB osv. Men kan en människa uppfylla alla ens drömmar? Kanske. En del verkar ju ha hittat "den rätte" där alla dessa kriterier uppfylls. Men jag kan ibland undra om det verkligen är sant. Min man uppfyller många av mina önskemål. Men inte alla. Och det har jag accepterat. Visst, när jag ser "perfekta" förhållanden där ALLT funkar kan man ju undra hur de gör och om man själv gör "fel". Om man har för låga krav. Samtidigt är det så många som "avundas" oss för att vi hållt ihop i 25 år. Som att det i sig är något att avundas. Vi kanske bara varit dumma. Vi kanske hade haft det MYCKET bättre var för sig. Men det kan man ju aldrig veta. Vi har haft det mest bäst, men en del dåligt. Kanske måste det vara så. Upp och ner. Att ha känt varann som riktigt unga och utvecklats bredvid varann alla dessa år ger ju också många svar på varför vi är som vi är. Om jag inte gillar en egenskap hos min man så vet jag ändå vad det är som gjort honom sådan. Jag förstår och därför kanske jag kan tolerera den. Är det nån som fattar vad jag säger?När jag ser kompisar skilja sig och skaffa nya partners så får jag ju följa dem genom alla faser. Skilsmässan, singellivet, nyförälskelsen osv. De lever ju absolut mycket mer varierat. Upplever mycket. Utvecklas säkert. Jag funderar mycket på detta. Vad som är bäst. Men att bryta upp efter 25 år och ha fyra barn och alla minnen ihop tror jag skulle kännas mer tomt än förnyande. Jag tror att jag skulle sakna känslan av att ha historien ihop. Att möta en ny man med ett "okänt" förflutet skulle kännas jättemysko. Men jag kan ju bara se det från mitt perpektiv. Därför är det så intressant att få läsa tankarna som liten har. Hon har ju ett annat perpektiv än jag.