Hur gör jag när jag ska skriva in en annan bloggare och man bara ska behöva klicka på den så kommer man in till den. Länka alltså. När jag skriver ut hela adressen funkar det ju (http://liten osv) men då syns ju ALLt det. Om jag bara vill att det ska stå Liten. Hur gör jag?Tack på förhand!

Fick tipset av liten.bloggagratis.se och gjorde Expressens jobbtest och svaret blev följande:"ReseledareDu är en god organisatör, har sinne för detaljer och lätt för att tänka konstruktivt."Jag blev förvånad. Tyckte frågorna var heldumma, rent fjantiga och hade svårt att välja svar, men resultatet på hur jag är stämmer förvånansvärt bra! Jag skulle dock inte vilja bli reseledare. Men lärare, regissör mm stod i närheten...klart tänkbara yrken. Jag är en jävel på att organisera! Ingen kan organisera som jag! Det blir man nog när man varit (i princip) ensamstående fyrabarnsmamma. Av bara farten. Livets skola. Synd man inte kan ta med den i sitt "cv". (Heter det så?) Meritförteckning alltså.Nu måste jag försöka pallra mig i säng. Tåget går 06.00 Måste stiga upp senast 05.20Godnatt.Bilden är från mitt vardagsrum. Vårt. Där det är nu. Det flyttar ju ibland...och ändrar skepnad.

Jag är nog jättetjatig nu, allt i min hjärna handlar nu om Huset. Ska bli skönt att komma dit imorgon. Se allt på riktigt. Känna atmosfären. Vi är faktiskt väldigt ense just nu, jag och maken. Båda vill försöka bli ägare till detta som kommit att bli vårt drömhus. Vi visste inte ens om dess existens för bara några dagar sen. Det är ju verkligen inte säkert att det blir vårt, men vi ska satsa så långt vi klarar. Vi har varit tillsammans som ett par i svindlande 25 år. Det låter så otroligt länge! Vi har hållt ihop. Det har inte varit roligt hela tiden. Vi har haft våra kriser men alltid verkat komma ur dem fortfarande tillsammans. Vi har aldrig hållt på med andra. Varit otrogna. Det är jag nästan 100 procent säker på. (Helt säker kan man ju aldrig vara.) Men såna misstankar har ingen av oss behövt känna. Vi har alltid varit lojala, trogna. Däremot har vi haft långa perioder när vi inte kunnat prata alls. Bara bråkat. Trötta småbarnsföräldrar som tappat bort varandra i allt vardagsslit. Att få fyra barn på sex år är tungt. Det är ett under att man orkar. Sexlusten försvinner, man orkar bara inte. Det enda behov man har är att sova. All tid man får. Sen kan man behöva tid för sig själv, vilket jag aldrig fått, och då tappar man bort sig själv mitt i alltihopa. När tredje barnet var några månader flyttade vi dessutom från Luleå till Kiruna för att maken skulle jobba med sitt företag. Jag följde med för att hålla ihop familjen. Vi kände ingen. Min man var tvungen att jobba all vaken tid. (Så är det att vara egen företagare. Man har inget val.) Ibland träffades vi endast på natten när han lade sig. Totalt utmattade. Båda två.Fjärde barnet blev till, (jo, vi orkade visst nån gång) och föddes och där nånstans i småbarnskaoset tappade vi verkligen bort varann. Han var mitt uppe i sitt drömjobb som slukade all tid, jag ensam med fyra små barn (alla under sex år) i en stad som inte har något att erbjuda rent socialt. Jag orkade nog inte ens försöka lära känna någon men sen är inte kirunabor sådär väldigt lättflirtade heller. Man kallpratar inte om ingenting med någon man inte känner! Det är ett otroligt slutet samhälle. Hursomhelst, barnen har skaffat sig ett socialt bra liv här och tiden har gått. Vi har nu snart gett 8 år av vårt liv till detta. Från början var det tänkt att vi skulle stanna max ett år. Sen blev det ett till, och ett till osv.Och förhållandet har INTE blivit bättre i takt med att barnen blivit större. Det har knakat rejält. Nyligt var vi nog båda inne på att något måste ske annars kommer vi att gå skilda vägar. Det tänkte vi nog båda. Outtalat. Tung tid att gå med såna tankar men inte kunna prata. Sen bara brast det en dag för att göra en seg, lång historia kort. Fördämningarna brast och jag rämnade och allt som inte sagts under lång tid blev sagt och vi kom på något sätt framåt. Vidare. Med den gemensamma visionen om att hålla ihop. Ur detta föddes idén att komma tillbaka i "triumf". Inte flytta tillbaka till vårt lilla radhus som vi mentalt lämnat för länge sen (hyrt ut), utan skaffa något nytt. Satsa. För vår egen skull. Vi har båda vantrivts i denna stad och det har tärt på oss. Det har varit riktiga hundår. Att återvända till ett för litet radhus som vi egentligen inte skulle kunna få till bra för sex personer, skulle ha känts lite som att återvända med svansen mellan benen (för att återigen använda en hundmetafor) och slicka våra sår.Köper vi istället ett annat hus, som vi ryms i och som vi tycker är rena drömboendet, då skapar vi på något sätt en vinnarkänsla. Vi har haft våra hundår då vi tillfogats diverse (mentala) sår men vi har fått ut något av det. Vi går framåt. Vi har utvecklats. Vi belönas. Det var värt det!Detta med Huset betyder alltså en hel del för oss. Det är inte bara ett hus. Det är en satsning på oss. På vår framtid. Det är en stor symbolisk handling. Nästan som att gifta om sig. Så det är nog därför jag är så uppjagad. Kom pötsligt att tänka på att ett gammalt hus betyder en massa arbete...Tänk om vi nu bara skapar ett NYTT sätt att tappa bort varann på...Jag tror inte det. Det känns rätt och vi har plötsligt hittat varann igen. Skulle vi inte få detta hus har vi iallafall målet kvar. Vi får bara hitta ett annat hus att projicera våra drömmar på.Och vi har haft hus förr. Vi är husmänniskor. Gillar att pyssla med sånt.Som synes är jag mästare på att se allt från alla vinklar och vrår. Jag kan vara otroligt blåögd och romantisk för att i nästa sekund se allt jättecyniskt och realistiskt.Det är ganska bra. Lägger in en bild på ett härbre. (Trodde det stavades häbre.) För ett sånt står på tomten till Huset. Imorgon ska jag gå in i härbret och huset och in på tomten. Månne vårt framtida Hus?

Det var inte så svårt kanske, klart jag inte hade en apa som husdjur! Men jag ljög friskt om det när jag var tonåring! Jag sa att jag hade haft en likadan apa som pippis Herr Nilsson, men att det blev så jobbigt så vi sålde den. Jag såg nämligen en tjej i Stockholm med en apa när vi var där på semester en gång på 70-talet. Det gjorde ett enormt intryck på mig och så blev det min egen lilla lögn när jag ville bli mer speciell än jag redan var. Jag tror inte att någon trodde på mig. Alla genomskådade nog lögnen redan på den tiden.Däremot har jag röstat på alla dessa partier, (kds när jag hade fått mitt första barn och ville vara hemma för evigt med honom och de utlovade vårdnadsbidrag) och kanske beror min politiska vilsenhet på allt ammande vad vet jag, man blir ju lite luddig i hjärnan...Tv:n är faktsikt från 1983 då jag och maken flyttade ihop för första gången. Den har överlevt alla efterkommande tv-apparater. Så när senaste tv:n pajade endast 2 år gammal (bildröret som kostar multum) så fick den gamla tv:n hedersplatsen igen. Den funkar! Men den har inget scartuttag så barnen hatar den. De större pojkarna har en liten tv i sitt rum med sådana nymodigheter som scartuttag och där finns alla gamecube, xbox, dvd videoapparater och boxer.Vi tvingas väl köpa en ny när nu all tv ska bli digital. Får väl ge den till ett museum!Jag ska lägga in en bild så ni får se hur en TV såg ut 1983. Den var inte den modernaste och dyraste då. Det är en billig variant, men HUGA sån kvalitét!!! Outslitlig. Fjärrkontroll finns inte heller till den! Fin motion att byta kanal!Min man har aldrig haft hål i tänderna trots att han är slarvig med tandborstningen t o m. Han har nåt särskilt bra slags saliv har jag gissat, som skyddar tänderna. Men jag brukar tänka att även om tänderna är vita och fina och utan amalgam och skit så kan de ju ramla ut i tandlossning om man går omkring och tror att man är osårbar i munnen. Men visst är han unik!Tack för alla gissningar! Och ni som vann; ta nu en skön tupplur på soffan idag-den har ni förtjänat!

Bild från köket i huset.