Alla inlägg under januari 2007

Av Persilja - 23 januari 2007 13:34

Snart drar vi iväg på vår solsemester. Är långt ifrån klar men är inte ett dugg stressad. Får mindre och mindre resfeber med åren. Men det är så lätt att åka till ett sånt land som kanarieöarna. Det är ju som hemma. Vilket är både på gott och ont. Jag kan tänka mig att jag skulle bli spyless att åka dit år efter år. Men det positiva är att man är så lugn. Det gör inget om man glömmer nåt. Det är bara piljetten och pengarna och passet som man ej får glömma. Och det har jag packat nu. Så nu ska jag bara fila på städningen och fixa lite mat och diska undan och tömma soporna så är allt klart. Och slå av datorn!Den får vila i två veckor!Hej Svejs!

Av Persilja - 22 januari 2007 22:18

Imorgon ska vi till Luleå för att i övermorgon ta flyget till Kanarieöarna.Guuud, vad skönt! Visst är vi lyllo???Vi har längtat!Det blev lite tight med husköpet och allt. Men det gick. Besiktningen sker idag och imorgon och kontraktet skriver vi på innan vi far till Kallax flygplats. Imorgon blir en stressdag. Huset är upp och ner och allt är inte packat och maken är inte här och det är tusen och en saker som ska göras innan vi kan sätta oss på tåget. Betala räkningar, säga upp lägenheten, vattna blommorna, eller snarare DRÄNKA blommorna så de klarar sig i två veckor, tömma kylen och soporna (FÅR EJ GLÖMMA) och så städa dammsuga, hänga sista tvättmaskinen osv. Och jag får inte glömma att ta ner passen från den där lådan där uppe...nej just det!Bäst att inte fastna här utan gå och knyta sig.Dotterns outfit inför morgondagen ligger redo på golvet.Hon testar alltid på looken på golvet innan hon ska gå och sova. Bra vana!

Av Persilja - 22 januari 2007 22:13

Barnen sa: Vi har inget att göra! Har DU nåt förslag?Gör konstfoton sa jag.Vadå?????Föreställ olika konstverk och fota sen resultatet.Här är ett av resultaten.

Av Persilja - 22 januari 2007 15:35

Tänk jag känner verkligen också att detta med att blogga verkligen gett dagboksskrivandet en helt ny dimension. Precis som fru fundersam skriver kan man ha nytta av bloggandet genom att ens tankar värderas och kommenteras av andra. Andra människors erfarenheter är en skatt att ösa ur. Det ger en ny syn på ens problem. En ny sida. Man kan bearbeta och tänka om eller så blir man ännu mer säker på något. Det har helt klart varit extra roligt att blogga sista dagarna för att så många kommenterat. Och själva tjusningen är just att alla är anonyma. Det ger en annan slags känsla än om mamma eller syrran eller bästa vännen diskuterar. De tassar mer på tå eller är mer skoningslösa, beroende på vilken relation man har till varandra. De känner oss och tänker sig in i allas olika situationer och kan både ge bästa trösten men också såra mest. Men båda behövs. Både vännerna och de "anonyma vännerna"! Jag tycker de flesta som bloggar som jag läser verkar vara mycket kloka människor. Så det är värdefullt att få era åsikter!Jag är så glad att jag börjat blogga!

Av Persilja - 22 januari 2007 07:49

Tack för alla kloka inlägg! Även "Lotta" för en mer förstående syn. Men jag håller med henne om att jag måste dämpa min lycka och det har jag instintinktivt gjort också. När de övriga barnen t ex ville köpa tårta för att fira så pratade jag med äldstingen först och frågade om det var okej för honom. Och eftersom han älskar tårta godkände han den (samt en "muta" i form av pizza.) Men vi dämpade själva firandet, åt bara den rackarns tårtan utan buller och bång. Jag har också MÅNGA gånger sagt till honom att jag verkligen förstår att han är ledsen för detta och det har jag märkt tydligt har dämpat hans ilska. Det är skönt för honom att höra att jag har fantasi och empati nog att förstå honom. Det tror jag är kärnfrågan i detta. Precis som alla kommentarer lite handlat om. Hans ilska är redan mindre. Men naturligtvis kommer det att bli en pärs för honom och för de andra. Jag har inte alls blommat ut i nåt lyckorus hemmavid. Det är det jag haft min blogg till på sista tiden att dels få frossa i glädjen över nya huset, men även skriva om oron det medför att flytta. I vardagen ger jag inte alls glädjen samma utlopp av hänsyn till just min son. Och det Gerda-Thyra skriver att jag ska måla upp en positiv bild för honom om hur hans vänner kan komma på besök (precis som de gjort under somrarna när vi bott i stugan i två månader) är ett bra sätt. Fokusera på det positiva. Försöka finna ljuspunkter för honom. En grej bland annat som vi pratade om igår var att när vi flyttar kan han vara uppe och se tv längre än nu när vi bor här. Han är nämligen mörkrädd (har varit det hela sitt liv) och vill inte somna om inte vi är uppe med tv:n på. Vi sover på olika våningar där vi bor nu. Så nu går han och lägger sig en bra bit före oss för att hinna somna. Men på nya stället kommer vi att sova ganska nära varann och då kan han vara uppe någon timme extra och titta på tv med oss. Det gjorde honom glad märkte jag. Igår sa han t o m -Jag flyttar under fyra omständigheter; 1. att jag kan var uppe längre om kvällarna. 2. Att jag får ta med fyrhjulingen till nya stället (den har vi i stugan). 3. Att ni tar bort strypningen på den. (Den är strypt och går bara 40km/h istället för 90km/h.) 4. Att jag får åka till V och att V får komma så ofta vi vill. (kompis som han får endast 6 mil till, istället för 41 mil som nu).Jag blev så glad över hans nyvunna lite mer positiva inställning så jag var beredd att gå med på tre krav av fyra. (Allt utom ta bort strypningen.) Men det var ett klart framsteg. Han har börjat smälta och ställa in sig. Och jag förväntar mig inte att han ska bli GLAD över flytten men är glad för att han har börjat bearbeta och ställa in sig och det gör ju att han förbereder sig mentalt, vilket ju är bra för honom. Själv har jag haft mejlkontakt med alla nya lärare till barnen för att hinna ha lite mejl eller brevväxling med klasserna så att det blir lite verkligare för mina barn med lite bilder och teckningar och välkomsthälsningar från de blivande klasskamraterna. Allt för att underlätta.Återigen tack, för alla inlägg!

Av Persilja - 21 januari 2007 18:32

Tack "Enchanted" för din kommentar. Jag behövde verkligen motvikten. Jag är ju FULL av farhågor och oro inför hur det ska gå särskilt för min äldste son. Jag fattar verkligen att det inte är problemfritt att flytta på ett barn i den åldern. Jag har verkligen målat fan på väggen när jag tänkt hur det ska gå. Så "Lottas" kommentar bringade mig verkligen ur fattning en liten stund. Samtidigt är jag den typen av människa som tror att om man ställer in sig på att det ska gå bra-så går det i regel bra. Att det i mångt och mycket är en fråga om inställning.

En av mina närmaste vänner har under året som gick förlorat sin 10-årige son i leukemi. En fruktansvärd tid har hon och familjen (och alla vi runtikring) genomlevt. Det är en alltigenom förfärlig sjukdom och när det konstaterades att den var obotlig föll hela världen samman. Då funkade inga positiva tankar! Mina barn var nära vän till honom och de miste sin kompis. Sen detta fruktansvärt tragiska inträffade har jag börjat sätta allt i relation till det. Jag kan tycka att det som "Lotta" skriver om är väldigt "bortskämt" på nåt sätt. Hon lever iallafall, kan jag tänka. Hon fick chansen att skapa sig ett eget liv med egna beslut. Det blev t ex viktigt för henne att ge sina barn trygghet på ETT ställe. (Kanske just hennes barn hade tyckt det var roligt att flytta, det vet man ju aldrig.) Men för "Lotta" var det ett trauma att behöva bryta upp och det får man ju respektera.
Varje människa har sin historia.
Det är verkligen inte lätt att veta hur livet ska te sig. Man får inte vara rädd för att leva. Man har bara ett liv och det kan ta slut imorgon. Om jag vet att jag försökt mitt bästa med barnen och varit generös och kärleksfull så vad mer kan jag göra? Jag kan inte skydda dem från livets svårigheter.
Svårigheterna kommer och man får hantera dem eftersom. Kanske får min son det svårt efter flytten.Kanske inte. Men han ska inte känna sig oälskad, det, men endast det kan jag lova.
Mer kan jag nog inte göra.
I denna frågan.

Av Persilja - 21 januari 2007 17:33

Fick en kommentar av "Lotta" som gjorde mig helt bestört och illamående av skräck. Jag vill verkligen inget annat än mina barn väl. Men vi har bott i en annan stad pga arbete och nu när arbetet är slut har vi inget annat val än att flytta tillbaka till vår hemstad. Vi står inför valet arbetslöshet för båda eller arbete för en (och större chans till arbete för den andre). Jag kan fatta allt Lotta skriver, det är mina värsta farhågor förstås och något jag verkligen kan fantisera ihop själv. Men om det nu är så att vi inte har något att välja på? Ska vi stanna i denna stad med arbetslöshet eller flytta till arbete? Vi flyttar inte för att vi hittat ett fint hus eller för att vi var trånbodda utan för att vi vill kunna försörja oss och inte leva på socialbidrag. Vill inte de flesta människor göra det? Jag kan inte riktigt motivera att stanna 5-6 år för att han ska slippa byta kompisar och skola. När vi dessutom har tre barn till, om vi ska vänta till alla de gått ut , måste vi vänta tio år eller mer. Det är en förfärlig framtid som utmålas. Jag blir fysiskt illamående när jag tänker på det. Snälla Lotta, ge mig ett hint om vad jag kan göra för att underlätta för honom!? Du säger att du aldrig känt dig så oälskad som då. Att din mamma svek dig. Kände du dig övergiven av andra skäl? Betedde hon sig egoistiskt i övrigt? Jag gör allt för mina barn. Vill de så väl. Mår dåligt när de mår dåligt. De kommer alltid i första hand. Men här känner jag mig bakbunden. Vad kan jag göra mer än försöka hjälpa honom att trivas? Allt kanske går bra-det är ju verkligen något att önska och hoppas. Jag visar honom att jag älskar honom, jag säger det ofta, jag stöttar honom och försöker lyssna på honom. Men i detta kan jag inte göra annat än att köra över honom. Att jag är glad för vårt hus hör egentligen inte hit. Vi är tvugna att flytta, det är ingen nyck eller idé vi fått. Och när vi ändå måste flytta har vi försökt hitta ett bra boende. Var det BARA flytten som gjorde att du kom på kant med din mamma? Hade hon kunnat göra något som fått dig att må bättre?Jag blir så ledsen. Känner mig helt knäckt. Rådvill.

Av Persilja - 21 januari 2007 11:04

Nu är det ju inte bara JAG som ska bo på landet. Min man och våra fyra barn hör ju också till. Mannen är nöjd. Han får sitt stora garage och kontor. Och fria vidder. (Åtminstone åt ett håll.) Yngsta dottern är glad för att jag är glad och hon får eget rum och hon vill skaffa kaniner. Yngste sonen är glad för han får ett rum med DÖRR. Det har han inte haft förr. Mellansonen är alltid glad för förändringar (så lik sin mor) så han gillar att det är ett helt "nytt" liv. Äldste sonen är rasande. Han är så arg för att vi ska flytta.Han är så arg för att han måste byta skola.Men mest arg är han för att vi köpt ett gammalt hus.Kunde vi inte köpt ett modernt hus åtminstone?Jag förstår att han är arg. Jag skulle inte heller velat byta skola och stad när jag skulle börja sjuan. Det känns verkligen inte alls kul. Jag har jättedåligt samvete. Men flytta skulle vi ha gjort hursomhelst eftersom jobben är slut här. Och boendet är verkligen valt med omsorg för att få bra skola till barnen. Så vi har tänkt på barnen i första hand. Och byn ligger bara 8 km från staden så det är ju inte värsta vischan.Men trots det känner jag mig som värsta mamman på jorden när sonen är så ledsen. Jag tror dock att han kommer att få det bra. Annars skulle vi inte genomfört detta. Men han har alltid hatat allt gammalt. Han gillar nya saker. Så ett hus från 1800 är nog det värsta boendet han kan tänka sig. Inte bara därför, men delvis av hänsyn till det, vill jag inte snöa in på gammal stil och inreda huset enbart i gammal lantstil. Det måste finnas utrymme för lite modernt också. Han får naturligtvis inreda sitt rum så modernt det går-hur modernt det nu går att göra ett rum med pärlspont i taket med synliga stockar, och gamla fönster med djupa nischer, och spegeldörr med blocklås osv. Kanske kommer han att älska miljön så småningom. Om han får fina kompisar och blir nöjd med sitt liv. Det är alltid tufft att bryta upp med barn. Det är en hård värld de ska hantera. Skolmiljön idag är många gånger förfärlig. Så jag fattar verkligen att han känner sig väldigt överkörd. Och inte kan jag göra något för att lindra hans start på skolan. Jag kan ju inte vara med honom som jag kommer att vara med de som går lågstadiet. Nej, han måste fixa detta alldeles själv. Och när det inte är något han valt är ju inte motivationen den bästa.Häromdagen när han var som argast sa han:-Jag ska börja knarka och skita i allt. Om vi flyttar.Jag sa: -Det skadar ju bara dig själv. om du ska straffa mig ska du ju tänka ut nåt som inte skadar dig själv!Då sa han: Det skadar visst dig. Vem vill ha ett barn som knarkar?Jag fattar ju att hans drastiska besked är skrämskott. Men tänk om, tänk om han hamnar i "dåligt sällskap" och blir en missbrukare. Då kommer jag för evigt att banna mig själv.Det är ju ett oskrivet kort allt som kommer. Alla barnen går nu i bra klasser och har FINA kompisar som de känner sig jämställda med och har kul med. Vad som komma skall vet man ju inte. Säkerligen blir allt bara bra. Men det är ju inget jag kan garantera. Och inget jag kan göra för att påverka. Det känns lite oroligt. Mycket oroligt!

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3
4
5
6 7
8 9 10 11
12
13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards